Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar.

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenarm ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna. Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan, vilket kamouflerar boet, medan insidan fodras med mer än 2 000 dunfjädrar.

Svalört (Ranunculus ficaria) är en art i familjen ranunkelväxter.

Svalört trivs i fuktig, mullrik, svagt beskuggad mark. Precis som många andra arter i ranunkelsläktet (Ranunculus) innehåller svalörten svaga koncentrationer av det giftiga ämnet Protoanemonin. En lättflyktig olja, som avsöndras om någon växtdel bryts. Om den kommer i kontakt med hud eller slemhinnor orsakas sveda och klåda, i värsta fall även blåsor. Växten blommar under april - maj månad.

Förr i tiden samlade man in svalört, och använde rotknölarna mot fikonvårtor (Papilloma accuminatum?) på nötkreatur. Detta sades också vara verksamt mot hemorrojder, kanske motiverat av den s.k. signaturläran. Den färska växten användes också i viss mån som sallad.

Krokussläktet (Crocus) är ett släkte i familjen irisväxter. Släktet har cirka 80 arter.

Mest känd är saffranskrokus (C. sativus), men även vårkrokus (C. vernus) som är en mycket vanlig trädgårdsväxt i Sverige.

De är fleråriga örter med underjordisk stamknöl som är omgiven av ett skal av torra slidrester. Detta skal kan vara varierande uppbyggt och är ett viktigt sätt att skilja arterna åt. Stjälken är kort och vanligen ogrenad, omgiven av rörlika bladslidor vid basen. Total höjd 7…10 cm. Bladen är alla basala, smala och gräslika, vanligen med en ljus mittnerv. Hyllebladen är sammanväxta vid basen till ett långt rör. Hyllebladens antal är sex, och de är violetta, vita eller gula, ofta med mörkare strimmor på utsidan.

Knipa (Bucephala clangula) är en andfågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Hanen i praktdräkt har en svartvit dräkt och ett skimrande grönsvart huvud med en stor vit fläck mellan näbben och ögat. Under sommaren anlägger hanen en eklipsdräkt då den liknar honan, men har mörkare brunt huvud och ofta med delar av praktdräkten på vingarna.

Den häckar vid floder, sjöar och våtmarker. Vintertid förekommer den vid isfria floder, sjöar och utmed kusten i alltifrån par till större flockar. Häckningen inleds tidig vår med att hanarna spelar. Samtidigt som han ger ifrån sig ett knirrande ljud gungar han ner och slänger huvudet bakåt över ryggen. Den lägger 10-12 grönaktiga ägg i en trädhåla som skapats naturligt eller av någon av de större hackspettarna, eller i holkar.

Rävar är ett trivialnamn som används om en mängd arter inom familjen hunddjur (Canidae). 

Rävar är alltså ingen systematisk grupp utan omfattar likartade hunddjur som alla är förhållandevis kortbenta, har ett tillplattat ansikte, triangelformade upprättstående öron, en ganska spetsig nos och en yvig svans.

Rävar jagar på natten men är både natt- och dagdjur. Deras diet består av möss, kaniner, fiskar, grodor, bär och insekter.

Individerna lever ensamma förutom under parningstiden. Honorna föder mellan 5 och 7 valpar och diar dem under en månad i en håla i marken som kallas gryt eller lya. Valparna matas genom att föräldrarna kräks upp halvsmält mat. Efter fyra månader lämnar valparna sina föräldrar, och även honan och hanen skiljer sig.