Grönfink är en fågel som hör till familjen finkar. I de norra delarna av grönfinkens utbredningsområde är den en av de tidigaste fåglarna av börja sjunga om våren. Dess utdragna "knarr" hörs ibland redan under varma vårvinterdagar.

Grönfinken häckar i skogsbackar, särskilt i ung granskog och i parker. Utanför häckningstid kan grönfinken bilda stora flockar, ibland med andra finkar och sparvar. Grönfinken kan drabbas av den dödliga sjukdomen gulknopp.

Det skålformiga boet placeras i träd, buskar eller häckar, ofta i granar och enar, men även i lövträd. Det består av fina kvistar, mossa och lavar och är invändigt vanligen fodrat med dun eller tagel. Den lägger i genomsnitt fyra till sex ägg, men tre till sju har observerats. Äggen är blåaktigt vita med små grå och rödbruna fläckar samlade kring tjockändan.

Håris är fina isnålar som bildas på döda trädgrenar under speciella förhållanden.

Håris kallas även vättesskägg, bomullsis och isull. Fenomenet uppstår på våta, ruttna trägrenar från lövträd, speciellt på bok eller ek, när temperaturen är något under 0° C och när marken är snöfri.

De exakta förutsättningarna för att håris ska bildas är inte helt klarlagda, men en nödvändig förutsättning är att träet är angripet av svamp. Koldioxiden som bildas när svampen bryter ner träet trycker ut vattnet i träet genom vedstrålarna. I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet, trots att temperaturen bara är något under 0° C.

Pilfink (Passer montanus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med.

Pilfinken har kastanjefärgad hjässa och nacke och en svart fläck på den vita kinden.

Föräldrarna nyttjar olika typer av våtmark när de födosöker efter ryggradslösa djur för att mata ungarna med. För pilfinken spelar platser med vatten en nyckelroll för mångfalden och tillgången på lämpliga ryggradslösa djur som möjliggöra framgångsrik uppfödning av ungar under häckningssäsongen som omfattar flera kullar.

Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor.

Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea.

Sången är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton. Ett annat ljud som turkduvan gör är att den utstöter ett hest ljud i flykten.

Turkduvan uppträder främst i tätorter, gärna med äldre villabebyggelse men förekommer också i mindre samhällen och vid ansamlingar av gårdar. Den föredrar lummiga trädgårdar, parker och alléer med högvuxna äldre träd, gärna ädelgran, alm och liknande.

Rödhake (Erithacus rubecula) Rödhaken är en liten, knubbig tätting, omkring 12,5–14 centimeter lång, med stort huvud och kort stjärt.

Den har orangerött bröst och ansikte inramat med grå till brun ovansida och vitaktig buk. Könens fjäderdräkter är lika.
På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande.