Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar. Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur.

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

Gluttsnäppa (Tringa nebularia) är en utpräglad långflyttande vadare som häckar i norra palearktis på myrar i skogslandskap.

Gluttsnäppan är en långbent, långvingad, långhalsad och smäcker fågel med en lång och grov svagt uppåtkrökt näbb. Den är 30–34 cm lång och har ett vingspann på 55–62 cm.

I Sverige häckar den i skogslandskap från en linje mellersta Värmland till nordvästra Gästrikland och norrut. Under flyttningen ses den även längre söderut vid flacka kuster och slättsjöar. När den flyger ser man en lång, bred vit kil på ryggen som sträcker sig ända ner på stjärten i stark kontrast till de gråsvarta vingöversidorna.

Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar.

Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna. Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar.

Juvenilen är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita näbbspetsen. Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat.

I Sverige är den vanlig i vegetationsrika sjöar och havsvikar i Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten. Merparten av svenska populationen är flyttfåglar, men drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.

Grönbena är en liten vadarfågel som tillhör familjen snäppor. Under flytten rastar den, ofta i mindre men ibland talrika flockar, vid näringsrika våtmarker och slättsjöar, vid floder, tidvattenstränder och längs kusterna.

Både under häckningen och flytten uppträder grönbenan nervöst och flyger regelbundet upp och låter höra sitt lockläte. Vid häckningsplatsen avslöjar sig ofta den ena föräldern på varningslätet när den sitter i en buske eller på en trädgren.