Skogssnäppa (Tringa ochropus) är en liten vadarfågel som tillhör familjen snäppor. Fjäderdräkten kontrasterar mellan den mörka ovansidan och den vita undersidan som avskiljs med en ganska rak linje över hela kroppen. Huvudet är gråaktigt och ryggen mörkgrön med vita fläckar i olika utsträckning, mest hos häckande vuxna fåglar, mindre på vintern och hos ungfåglar. Benen och den korta näbben är båda mörkgröna.

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.

Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer tofsvipan på vårvintern till Sverige från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den förekommer över hela landet förutom i fjälltrakterna, även om den är ovanligare i Norrlands inland.

Brushane (Calidris pugnax) är en fågel som tillhör familjen snäppor (Scolopacidae).

Fågeln har unikt stora skillnader i både utseende och storlek mellan könen och där hanarnas praktdräkt skiljer sig tydligt åt även individuellt, vilket är ovanligt bland fåglar.

Brushanen har en mycket varierande dräkt under olika perioder på året och könen skiljer sig också åt. Näbben är svagt nedåtböjd men uppfattas som nästan rak. För att vara en vadare i denna storlek är näbben medellång. När brushanen sträcker på halsen kan den se mycket smal- och långhalsad ut. Den har ett mörkt öga, likt ett knappnålshuvud. Honorna är markant mindre än hanarna.

Vallmosläktet (Papaver) är ett växtsläkte med omkring 120 arter i familjen vallmoväxter.

Vallmosläktets arter är ett-, två- eller fleråriga, frosttåliga växter som ursprungligen kommer från tempererade områden i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Några arter är bland de nordligaste landlevande kärlväxterna som finns.

De stora blommorna sitter längst upp på långa, håriga stjälkar. Stjälkarna kan bli 1 meter höga eller mer, såsom hos orientvallmo. Stjälkarna innehåller mjölkaktig växtsaft som kan irritera huden. Blomfärgen kan vara lila, vit, gul, orange, röd eller rosa. Kronbladen är vanligen fyra till antalet (hos vissa arter fem eller sex). De är tunna och silkespappersliknande och blommorna kan vara enkla eller fyllda. De har en pistill och många ståndare. Blomknopparna är vända nedåt, men vänder sig uppåt när de slår ut. Då ramlar även de två foderbladen av. Frukten är en kapsel som innehåller ett mycket stort antal små frön. De sprids med vinden. Vallmosläktet odlades redan 5 000 år före Kristus i Mesopotamien och de har påträffats i egyptiska gravar. I den grekiska mytologin förknippades vallmor med fruktbarhets- och skördegudinnan Demeter. Man trodde då att skörden skulle bli stor om det växte vallmor på fälten.

Ljungpipare (Pluvialis apricaria) är en fågel som tillhör familjen pipare. Den är en ganska långbent vadare, med en något kompakt kropp, men mindre och något smalare än kustpiparen.

Ljungpiparen gråbrun ovansida med beigegula och vita fläckar. På våren och under häckningstiden har den svart buk och svart strupe, inramad av en vit rand. Honorna är inte lika kontrastrika som hanarna, men det finns en stor variation i den svarta färgningen så att det inte alltid är möjligt att skilja könen åt.