Stenknäck är en stor fink med mycket kraftig näbb.

Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18–19 centimeter och vikt på cirka 50– 60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt.

Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen.

Nötskrika är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar.

Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs.
Kroppslängden är 32–37 cm, vingspannet 54–58 cm. Den väger ungefär 170 gram.

Skata (Pica pica) är en fågel inom släkttet skator och familjen kråkfåglar.

Skator brukar starta dagen ungefär en halvtimme före soluppgång, varierande efter årstid. Under timmen före solnedgång närmar sig skator mer och mer sin sovplats, som de kort därefter intar.

Skatan lever i två olika samhällsformer. Under häckningstiden lever paren ensamma i sina revir, medan icke häckande skator sluter sig samman i grupper. På vintern bildar skator flockar på från ett dussin upp till några hundra fåglar. Under vårvintern kan man ibland se stora antal skator samlade på särskilda platser, där de utför spelhandlingar som höga hopp med utspärrade stjärtar och kraxande. Dessa sammankomster, som ibland kallas ”skatriksdag”, tros vara en form av gemensamt parningsspel.

Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar.

Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra Sverige en av de vanligaste mesarna. Med 709 884 individer ringmärkta åren 1911–2008 utgör talgoxen en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige.

Ungarna utfodras av båda föräldrar och får vanligen 6–7 g föda om dagen. Båda föräldrarna ger ungarna mat och håller rent i boet genom att plocka bort avföring. Båda könen gör lika stora insatser. Ungarna stannar i boet i 16 till 22 dagar och blir oberoende av föräldrarna åtta dagar efter att ha blivit flygga. Utfodringen kan fortsätta även efter att ungen blivit oberoende, upp till 25 dagar för ungar från den första kullen, men så länge som 50 dagar för den andra kullen. Boungar från andrakullar har svagare immunförsvar och kroppskondition än de från förstakullar, och därför en lägre överlevnadsgrad. Talgoxen blir könsmogen vid ett års ålder.

Blåmes (Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesar.

Könen är lika men det förekommer en subtil könsdimorfism, men inte alla individer kan entydigt bestämmas efter dessa. De kännetecken i fjäderdräkt som ger mest hjälp för att skilja könen åt är bredden och färgningen på halsbandet och färgintensiteten på den blå hjässan. Dessutom har hanen mer vitt på panna, vingband och stjärtfjädrar. Däremot är könen tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum.