Skrattmås (Chroicocephalus ridibundus) är en fågel som tillhör familjen måsfåglar. Skrattmåsen har invandrat till Skandinavien under de senaste trehundra åren. I början av 1700-talet häckade inte skrattmåsen alls i Sverige.

Fram till 1880-talet häckade den endast i Skåne och på Öland och Gotland. Vid Hornborgasjön och Tåkern häckade den första gången kring mitten av 1890-talet. Idag förekommer arten över stora delar av Sverige, men glesare i Norrlands inland, och inte i fjällen.

Vissa skrattmåsar får sin häckningsdräkt redan i februari, men mer vanligt är att den anläggs under mars månad och att häckningen påbörjas med bobygge i april.

Svavelticka (Laetiporus sulphureus) är en svampart av typen tickor. Den växer på trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kg.

Svampens matvärde har dock varit omdiskuterad, på grund av vissas överkänslighet för svampen. Enstaka förgiftningsfall har också förekommit. Svampen anses i delar av världen vara en av de absolut godaste matsvamparna.

Svaveltickan är som ung klart svavelgul- till orangefärgad, något som givit den dess namn.

Om det är någon generell skillnad mellan svaveltickor plockade i Sverige eller annorstädes, på barrträd eller exempelvis ek, har inte framgått.

Stånds är ett besvärligt ogräs eftersom den innehåller giftiga alkaloider som ger olika förgiftnings­symptom hos djuren.

Stånds (Senecio jacobaea L.) är giftig som färsk planta och som torkad i hö och ensilage. Den blommar från juni till september med gula blommor. Bladen är mörkgröna och flikiga. Växten kan bli cirka en meter hög. Stånds finns framför allt i Sydsverige men även längs norrlands­kusten. Den trivs i näringsfattig mark och finns oftast på sandig, grusig gräsmark och i betesmarker, vägkanter, skogsbryn, vallar och banvallar.

Gluttsnäppa (Tringa nebularia) är en utpräglad långflyttande vadare som häckar i norra palearktis på myrar i skogslandskap.

Gluttsnäppan är en långbent, långvingad, långhalsad och smäcker fågel med en lång och grov svagt uppåtkrökt näbb. Den är 30–34 cm lång och har ett vingspann på 55–62 cm.

I Sverige häckar den i skogslandskap från en linje mellersta Värmland till nordvästra Gästrikland och norrut. Under flyttningen ses den även längre söderut vid flacka kuster och slättsjöar. När den flyger ser man en lång, bred vit kil på ryggen som sträcker sig ända ner på stjärten i stark kontrast till de gråsvarta vingöversidorna.

Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar.

Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.

Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel.

Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar. Honan lägger 3–6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar juvenilerna boet.