Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiska studier.

Bredden på hanens bukband, som varierar mellan individer, är en faktor i urvalet. Honor av högre kvalitet tycks välja hanar med bredare band.

Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar .Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda.

Blåmesen är en tätting som tillhör familjen mesar. Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen. De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå.

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden.

Den här lilla entitan är fotograferad vid min fågelmatare här i Vittsjö.

Entitan är en liten mes, cirka 12 cm lång och med en vikt på 12 gram, med svart hjässa och haklapp, ljus kind, brun ovansida och gråbrun vingovansida och stjärt.

Entitan delas in i upp till 11 underarter som i sin tur delas in i tre huvudgrupper. Den är till utseendet mycket lik talltitan och kan vara svår att särskilja och har historiskt ibland behandlats som samma art.

Fjällvråk (Buteo lagopus) är en rovfågel. Fjällvråken är 49–60 cm lång och har en vingspann på 123–148 cm, och är därmed större än ormvråken. Den är mindre varierad i sin färgteckning än ormvråken, och alltid med ljust spräckligt inslag.
För att vara en vråk av denna storlek är dess näbb förhållandevis klen.

Fjällvråk häckar i nordöstra Sverige från nordligaste Värmland till Norrbotten och upp i fjällvärlden. På vintern förekommer den i södra Sverige.