Forsärlan som på latin heter Motacilla cinerea är en fågel i familjen ärlor. Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig.

Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt.

Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig. Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Sädesärlan är en smäcker grå, svart och vit ärla med lång, vippande stjärt och ett tvåstavigt lockläte som också ingår i sångens kvittrande ramsa: älskar sjöstränder; sädesärlorna jagade insekter över den nyklippta gräsmattan.

Sädesärlan är en insektsätare som främst förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt. Den placerar sitt bo i hålor och skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader.

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork.

Från 1920- 30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige. En häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

Rysk blåstjärna är art i familjen Sparrisväxter. Den kan bli upp till två decimeter hög och blommar tidigt på våren med klarblå eller blåvioletta blommor med blå ståndarknapp.

Rysk blåstjärna kommer ursprungligen från södra Ryssland och Mellanöstern men odlas i många trädgårdar varifrån den har förvildats exempelvis till närliggande parker och vägkanter.

Trana (Grus grus) är en fågel i familjen tranor i ordningen tran- och rallfåglar. Tranan är en stor långbent och långhalsad flyttfågel som häckar från Skandinavien och Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. På väg till sina häckningsplatser på våren uppsöker den specifikt utvalda lekplatser där den genomför en spektakulär parningsdans.

En vuxen trana är ungefär 115–130 cm lång, har ett vingspann på 200–230 cm och väger 4–6 kg. Hanen är generellt något större än honan. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen grå. Kinder, nacke och hals är svarta, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. På hjässan har den en fjäderlös röd vårtaktig hudfläck som tranan varierar i färgintensitet och storlek med hjälp av sin kraftiga nackmuskel. Vingpennorna är svarta. De inre förlängda armpennorna har upplösta, krusiga fan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske. Tranans egentliga stjärt är istället ganska kort.