Nässelfjäril (Aglais urticae) är en färgstark dagfjäril som förekommer över stora delar av Palearktis.

Både fram- och bakvingarna har längs ytterkanten ett svart band som innesluter halvmånformiga blå fläckar. Vingarnas undersida har, som hos många övervintrande arter, en lövliknande kamouflageteckning, för att fjärilen lättare skall undgå att bli upptäckt när den vilar med slutna vingar. Vingbredden är 40–52 mm.

Övervintrade nässelfjärilar kan i Sverige ses på vingarna redan tidigt i mars och är ett klassiskt vårtecken. Huruvida fjärilen regelmässigt uppträder med mer än en generation i Sverige är oklart.

Blåsippa (Hepatica nobilis (L.)Scherb är en ört.

Var som vanligt på min fotorunda. Nu när det har varit så milt så många vårblommor kommer att blomma. Den blomma jag tänker på är blåsippan. Den blommade 2022 redan den 2 mars.

Lite mer om blåsippan.
Blåsippan blommar april maj, före de flesta andra vårblommor. Redan under snösmältningen kan den börja öppna sina varmt mörkblå kalkar. Rötterna kan fortleva i flera hundra år.

Blåsippan är fridlyst i hela Sverige och får inte plockas kommersiellt för försäljning, den får inte heller grävas upp. Man får inte plocka blåsippor alls i Hallands, Skåne, Stockholms, Västerbottens och delar av Västra Götalands län. Man får inte heller på något annat sätt skada växten.

Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar.

Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande

Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel. Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar.

Honan lägger 3–6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar juvenilerna boet. Den första kullen läggs strax efter lövsprickningen, den andra vid midsommartid. Under häckningen accepterar paret inte gärna någon annan bofinksindivid i närheten av boet. Hanarna tävlar med varandra i sång, och kämpar även undantagsvis med både näbb och klor för att lösa revirtvister. Bofinken klarar sig ganska bra i fångenskap och värderas på många ställen högt för sin sång. Som alla andra inom EU naturligt förekommande fågelarter är den emellertid fridlyst, och det är därför olagligt att insamla eller hålla bofinkar i fångenskap. Detta gäller levande såväl som döda exemplar, samt ägg. Bofinken är fotograferad i Vittsjö. Fler bilder på min hemsida vigg5.se Bofinken Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar. Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande. Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel. Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar. Honan lägger 3–6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar juvenilerna boet. Den första kullen läggs strax efter lövsprickningen, den andra vid midsommartid. Under häckningen accepterar paret inte gärna någon annan bofinksindivid i närheten av boet.

Vildsvin (Sus scrofa) är ett partåigt hovdjur vars ursprungliga utbredningsområde sträckte sig från västra Europa till Sydostasien.

En könsmogen hane kallas galt (äldre benämning orne) och är mellan 150 och 180 centimeter lång och 70 till 100 centimeter hög. Till längden ska läggas en omkring 25 centimeter lång svans. Den könsmogna honan kallas sugga och är betydligt mindre än hanen. Galten väger upp till 225 kilogram medan suggan väger mellan 70 och 140 kilogram; det förekommer dock mindre suggor med blott en vikt på 40–50 kilogram. En hona som ännu inte fött några kultingar kallas gylta.

Vildsvinets borst är mörkgrå till brunsvart och båda könen har uppåtböjda betar – galtarnas är avsevärt större än suggans. Vildsvinet har ganska dålig syn men god hörsel och ett extremt bra luktsinne. Svinen kan känna vissa lukter på 8 till 11 kilometers håll.

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastar.
Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant.

Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Han har en högljudd, melodisk sång. Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges Nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel.