Humlebaggen heter på latin Trichius fasciatus och är en insekt tillhörande skalbaggsfamiljen bladhorningar.

Den har en längd på 10-16 mm. Kroppen är behårad. Humlebaggen ses ofta på blommor såsom älgört, vildros, tistlar och flockblommiga växter där den äter pollen. Som larv lever den i murket trä, ofta i björk.

Brösarps backar är en del av ett backlandskap som omger orten och är bygdens mest kända attribut.

Backarna är avlagringar från senaste istiden och är belägna i utkanten av Linderödsåsens högplatå som här krackelerar ut i Hanöbukten. De är kalkhaltiga och består främst av mo och sand. Området är känt för att vara naturskönt och för sin flora och hålls öppet genom betning. I Brösarps norra backar har vegetationen gräsheds- och sandstäppskaraktär. Där växer bland annat sandnejlika, sandlilja och hedblomster. I Brösarps södra backar hittar man gullviva, backsippa och mandelblom. De södra backarna är också de mest besökta då Trafikverket har en strategisk rastplats längs riksväg 9 som löper genom backarna. Brösarps norra backar är dock betydligt större än de södra backarna både vad gäller areal och höjdskillnader.

Brösarps backar är också en del i av ett av södra Sveriges största naturreservat, Verkeåns naturreservat på 2 566 ha. Både backarna och reservatet hyser ett flertal vandringsleder av vilka Skåneleden är den längsta.

Bromsar (Tabanidae på latin) är en familj i insektsordningen tvåvingar och underordningen flugor.

Bromsar är kraftigt byggda och har ett stort huvud och stora, skimrande fasettögon. Mundelarna är stickande och sugande. Beroende på art varierar längden från 6 till 30 mm. De är snabba flygare och fäbromsen kan komma upp i en hastighet av 60 km/h. Det finns över 4 000 arter av broms i världen. I Sverige finns 45 arter fördelade på sju släkten.

Bromsar är blodsugande insekter, som anfaller idisslande däggdjur, hästar och människor.

Det är dock endast honan som suger blod, vilket hon behöver för att utveckla sina ägg. Hannarna lever huvudsakligen av blommors nektar. Bromsarna genomgår fullständig metamorfos, det vill säga att äggen kläcks till larver som måste äta och växa innan de kan förpuppa sig och förvandlas till vuxna insekter. Utvecklingstakten bestäms till stor del av temperaturen.

Mjölke, mjölkört eller rallarros (Chamerion angustifolium) är en flerårig ört i familjen dunörtsväxter. Namnen mjölke och mjölkört kommer av att växten har antagits befordra mjölkavsöndringen hos kor.
Mjölkörten blir 50–150 cm hög och har rosa till rödvioletta blommor med fyra kronblad. Bladen är långa och smala, ganska mörka på översidan och ljusare under.

Frökapslarna är rödbruna och varje kapsel innehåller mellan 300 och 400 mycket små frön. Sammanlagt kan en enda planta ge 80 000 frön. Fröna har små hår som hjälper dem att spridas med vinden. Den stora mängden frön och att växterna även sprider sig med rotskott gör att den kan bli ett ogräs. Mjölkörten gav Christian Konrad Sprengel(1750–1816) en inblick i korspollineringens mekanismer före hans upptäckt var korspollinering ett okänt begrepp.

Huggormen förekommer över stora delar av Europa. Det finns även en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vitt och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar, medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt, till skillnad från snokens glansiga.

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enyer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos e åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.