Storskrake (Mergus merganser) är en vattenlevande fågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 centimeter, ett vingspann på 78–94 centimeter och en vikt på 1200–2000 gram. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.

I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag. Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen.Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.

Den adulta (vuxna) storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansida och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen.

Vintergäck (Eranthis hyemalis, ibland stavat Eranthis hiemalis) är en ört tillhörande familjen ranunkelväxter. Sveriges tidigaste två-hjärtbladiga växt.

Roten är en liten svartbrun knöl. Vintergäcken blommar mars – april. Plantan blir 8–16 cm hög. Blommans bräm blir 3–4 cm i diameter och består av sex gula hylleblad (ombildade foderblad) placerade ovanför en krans av gröna stödblad. Innanför de gula hyllebladen finns sex små rörlika kronblad samt 30–40 ståndare.

Redan under slutet av våren har arten blommat klart och bildar då frukt i form av sex baljkapslar. Dessa självsår sig, varvid stora bestånd bildas, en hel matta. Vintergäck föredrar något fuktig jord med högt pH-värde, gärna under lövträd. Den trivs inte i tätt gräs, men bildar gärna stora bestånd under buskar och träd som skuggar marken, så att gräs inte trivs.

Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar.

Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra Sverige en av de vanligaste mesarna. Med 709 884 individer ringmärkta åren 1911–2008 utgör talgoxen en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige.

Ungarna utfodras av båda föräldrar och får vanligen 6–7 g föda om dagen. Båda föräldrarna ger ungarna mat och håller rent i boet genom att plocka bort avföring. Båda könen gör lika stora insatser. Ungarna stannar i boet i 16 till 22 dagar och blir oberoende av föräldrarna åtta dagar efter att ha blivit flygga. Utfodringen kan fortsätta även efter att ungen blivit oberoende, upp till 25 dagar för ungar från den första kullen, men så länge som 50 dagar för den andra kullen. Boungar från andrakullar har svagare immunförsvar och kroppskondition än de från förstakullar, och därför en lägre överlevnadsgrad. Talgoxen blir könsmogen vid ett års ålder.

Gulsparv heter på latin Emberiza citrinella och är en stor och långstjärtad sparv inom familjen fältsparvar som förekommer över stora delar av Europa och i Väst- och Centralasien.

Gulsparven är 15,5-17 cm lång och har ett vingspann på 23-30 cm. Vikten kan uppgå till 30 gram. Den är lång- långstjärtad och i alla dräkter har den en ostreckad rödbrun övergump och gula inslag i fjäderdräkten.

Den adulta hanen har i häckningsdräkt ett lysande gult huvud och strupe, med ett smalt mörkt ögonstreck bakom ögat och ett ganska långt mörkt mustaschstreck. Buken är gul medan bröstet och kroppssidan är rostbrunt med fina längsgående streck. Ovansidan är övervägande brun och kraftigt svartfläckad. Den adulta honan har en liknande fjäderdräkt året runt och är mindre kontrastrik och mer brunfärgad och kraftigare streckad undertill än hanen. Hon saknar det lysande gula huvudet men har ändå tydliga ljusgula partier som exempelvis strupen.

Domherren är en stor och kraftig fink som förekommer i Europa och Asien, inklusive Kamtjatka och Japan.

Den lever främst i barrskog från lågland till bergsskogar, gärna i granplanteringar, men också i gles blandskog med små barrträd och rik undervegetation, eller parker och trädgårdar.

Födan består främst av frön och knoppar. Domherren räknas inte som hotad. På latin heter domherren Pyrrhula pyrrhula.

Boet byggs av tunna grenar, rötter och mossa och placeras i träd, oftast unga granar, och häckar. Det fodras invändigt med gräs, fjädrar och hår. Kullen består av fyra till sex ljusblå ägg med rödaktigt-violetta fläckar och svarta prickar. Honan ruvar två till tre gånger om året mellan april och augusti i ungefär tretton dagar. Hanar och honor bidrar lika mycket till utfodringen av ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungarna stannar i boet i ungefär sexton till sjutton dagar. Domherren blir könsmogen vid ett års ålder och kan bli upp till 18 år gammal.