VERUM.

Torpet i Tågarp där målarmästaren Ola Lönnblad (1833–1922) bodde fram till 1920. (Foto från 1960-talet i Björn Breidegards ägo.)

Snickeriet inom Verums socken var främst specialiserat på ek- och furukistor, lusahunnar, soffor och långsängar. Enligt Janne Tufvesson kunde en snickare tillverka fyra soffor i veckan som sedan såldes för ca 7 kronor stycket. En furukista som betalades med 1 krona och 50 öre gick att tillverka på en dag. Detta vid en tid (kring 1900) då en fabriksarbetares daglön var 1 krona och 30 öre. Det berättas att torpare som inte hade egen skog på 1880-talet kunde köpa stora träd för 75 öre stycket. Med ”Lusahunnar” menades sådana omålade förvaringslådor för klädespersedlar som unga flickor medförde mellan gårdarna då de efter konfirmationen tjänade som pigor. Den som dekorerade alla möblerna under slutet av 1800-talet var målaremästaren Ola Johannesson Lönnblad, som levde sina sista två år på Verums ålderdomshem ”Backstubo.

VERUM. År 1840 bodde skvadronstrumpetaren Anders Bergqvist och hustrun Nilla Eliasdotter som inhysesfolk på en gård i Stavshult. Under det året stod bröllopet och senare under samma år föddes en son som fick namnet Frans. Anders Bergqvists föräldrar husaren Nils Qvist och Inger Svensdotter hade kommit till Stavshult 1824 från Norra Åkarp. Nils dog i Stavshult 1836 och änkan Inger bodde kvar där fram till 1849 med noteringen ”fattig”. När hon dog 1850 hade hon flyttat till Röke, där sonen Anders Bergkvist hade varit bosatt fram till familjens emigration våren 1849.

I tidningen Vestkusten finns den 5 maj 1932 en notis om sonens 91-åriga liv: WASHINGTON. F. d. hotellägaren Francis Bergquist i Seattle avled förliden vecka, 91 år gammal. Den hädangångne var född i Sverige men kom till Amerika i unga år och tjänade i inbördeskriget. Han kom till Seattle för 36 år sedan och öppnade genast hotellrörelse. Han sörjes närmast av maka samt sönerna Edwin (f 1878) och Mark (Louis Lawrence f 1883) Bergquist.

Francis Anderson Bergquist (1840–1932) och Kate Johnson Bergquist (1857–1940). Foto från 1916.

Familjen, utom sonen Frans, men inklusive moderns bror Per Eliasson, reste till Norra Amerika i maj 1849. De anlände till Boston i september 1849, men bodde sedermera i Knoxville i Illinois fram till mitten av 1850-talet och i mars 1852 föddes där dottern Kate Mary (Katherine Marie Bergquist 1852–1938). Hon blev lärare och gifte sig 1880 med Andrew Broberg (1856–1926, son till John Johannesson Broberg 1831–1885). Anders Bergqvists hustru Nilla Eliasdotter och äldsta dottern Nilla Bergquist dog 1854 i den förödande koleraepidemi som drabbade Illinois. Även sonen Henric tycks ha avlidit innan 1860. Andrew Bergquist (1814–1896), hans andra hustru Ellen Bergquist (1823–1906) och deras respektive barn flyttade från Illinois till Minnesota år 1855.

VERUM. Hemmanet Mejarpstorp i Verums socken, som även kallas Snyrpet, har hyst flera särpräglade personligheter. Bland sådana kan nämnas den läkekunnige Klockare Pål som bodde där i början av 1700-talet. Senare finner man kvartermästaren Tufwe Hiellerot (död där 1749) och adelsmannen G. A. Rutenskiöld (död där 1818).

Kaptenen och riddaren av Svärdsorden Göran Adolf Rutenskiöld (1749–1818) bodde sina sista sex år där med sonen Adolf Fredrik och även dottern Amalia Cunigunda, som pigan Hanna fött åt honom. (Se vidare om henne nedan!) Gårdens bostadshus har flyttats till Hässleholm och innehöll under några år som den livligt frekventerade konditoriserveringen Kafé Verum.

Platsen i Verums socken övergavs åren 1900–1904 av fem föräldralösa barn till då avlidne Martin Månsson och hustrun Maria Nilsdotter. Fadern var ”förrymd” till Amerika och omkom där i februari 1900 i en järnvägsolycka. Han begravdes i Morgan City i staten Utah. Modern Maria avled i Verum på luciadagen 1903.

VERUM. En framgångsrik tidig utvandrare från Verums socken var Nils O G Jönsson från Söndregård i Maglaröd. Han utvandrade redan 1869 och lyckades förvärva stora markegendomar i Galesburgtrakten.

N. O. G. Johnson (1844–1926)

Åren 1868 och 1869 utvandrade ett 30-tal personer från Verums socken till Amerika Sedan socknen uthärdat hungersnödsåret 1867 vidtog återigen emigrationen till Norra Amerika. Resorna som de mera besuttna personerna kunde göra ökade därefter kraftigt. Under fyraårsperioden 1868–1871 utvandrade ett femtiotal verumsbor till Norra Amerika. Bland de första som reste då fanns Nils Olof Gottfrid Jönsson från Maglaröd. Han hade i april 1869 fått utreseattest tillsammans med drängen Håkan Andersson från Hovgården, även kallad ”Tulsa-Håkan”, pigan Johanna Olsdotter från Ekeröd och hennes tillämnade make Lars Nilsson Lundquist från Horsaskog. Senare samma år reste bland andra lanthandlaren i Brogården Nils Lund med hustru och fyra barn. Han blev sedan skräddaremästare i New York.

Bilderna är klippta ur en artikel i Kristianstadsbladet 2003-11-22 - en dryg månad efter min 60-årsdag.

VERUM. Alltemellanåt i pauser från allt räknande på medelstilldelningar och reservationer brukar jag vila ögonen på de två musikinstrument som pryder min vägg. Det finns några uppenbara skäl och dessutom antagligen även vissa för mig själv fördolda anledningar till att jag har hängt upp en fiol och ett horn på väggen i mitt kantiga och ibland förskräckande röriga tjänsterum. De speciella omständigheter som lett till att de hänger där de hänger skall inte skildras här. Nej - i stället skall jag ge några kulturhistoriska glimtar från instrumentens brokiga historia och vad de har betytt i vårt språk och för den vardagliga begreppsbildningen.

Många talesätt och ordstäv förknippas med musik och musikinstrument. Betala heter ibland att stå för fiolerna och blir man lurad går man på en blåsning. Skall det gå åt helskotta skall det gå till musik - brukar man ju säga. Med mina väggdekorationer är jag alltid beredd att ackompanjera vid den slutliga undergången.