VERUM. Det är lockande - vilket framgår av rubriken på denna text - att beträffande skolan i Sjötorpet travestera ett klassiskt uttalande av Ulf Lundell. Första ledet i hans välkända mening lyder: En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Sålunda utgår den lätt vitsiga rubriken på denna berättelse från ett liknande uttryck, nämligen: En obildad lantbruksskola är en lantbruksskola det också – eftersom det väcker en del frågor…

I slutet av 1800-talet hade Johan Andersén - en man med ett ovanligt livsöde - bosatt sig på en tämligen förfallen gård i Sjötorpet i Verums socken. Gårdsbyggnaderna låg vid Bodarpasjöns södra strand. Den genom ekonomiska svårigheter tämligen tilltufsade mannen som kom dit 1875 kallades av ortsbefolkningen ”Danske Gubben”. Han var då 68 år gammal och åtföljdes dels av sin 20 år yngre danskfödda hustru Maria Lovisa, dels av sin då 37-årige son Johan Wathier Casimir Andersén. Makarna Andersén hade bott på en gård i Hästberga sedan 1871, dit de då anlänt från ön Ven.

I april 1877 infördes nedanstående annons i ett par skånska dagstidningar. Andersén hade haft sin första annons om skolan i Kristianstadstidningen Skånska Posten den 3 februari samma år.

”Danske Gubben” hade genomgått en säregen karriär som först inspektor på Huseby gods i Småland och därefter ägare av stora jordegendomar samt slutligen helt blottställd i samband med den ”Hamiltonska konkursen”. Hans livsöde har presenterats på denna hemsida den 30 september 2013 under rubriken: ”Danska Gubben” i Verum 1871 - 1886, en ruinerad godsägare med ett brokigt liv"

VERUM. De var skönt att höra en lättnadens suck från landets prästerskap sedan de från Strängnäs stulna riksregalierna återfunnits i en soptunna vid Åkersberga. Men i Verums församling hördes ingen sådan ”lättnadens suck” för tvåhundra år sedan. I kyrkans räkenskaper för år 1818 - skrivna 2019 - kan man i stället läsa följande sorgliga anteckning:
Den kalk och patén, som kyrkan förr ägt och förvarade hos annexåboen i Werum by Pehr Johnsson förlorades jemte större delen af hans egna effekter, vid en nattetid utbruten eldsvåda som lade hela hans gård i aska.

Kyrkans två mest värdefulla gamla dyrgripar förlorades alltså i en gårdsbrand hösten 1818. En ny silverkalk och även en ny paté (oblattallrik) i silver - som ersättning för förlusten - skänktes sedermera till kyrkan 1824 av två bönder från Malseröd och en ny brudkrona skänktes sedermera 1948 av Karin Keller (1889-1965), som var född i Maglaröd och avled i Kalifornien.

Brudsilver tillverkat av Kristianstadsmästaren Olof Diedrich Rooth

Minnessakerna som försvann
Det var under några förfärliga år i början av 1800-talet som Verums kyrka blev av med sina gamla dyrgripar. Då förlorades silverföremål som i hundra år ägts av Verums församling. Hösten 1818 blev kyrkans nattvardskalk och en tillhörande patén (dvs oblattallrik), båda av silver, förstörda då två gårdar på kyrkbacken utplånades natten till den 23 oktober och under det följande decenniet såldes dessutom brudkronan som kyrkan haft sedan 1709.

VERUM. Fortfarande vid mitten på 1900-talet såldes i livsmedelsbutikerna nästan uteslutande omalet kaffe, som på begäran maldes i butikens kvarn. Detta gjordes medan kunden väntade och det var en hederssak för lanthandlaren att veta vilken malning som gällde för olika familjer. Detta faktum vållade mig stort huvudbry när jag som gymnasist vikarierade som expedit i vår butik under sommarloven. I några familjer hade man fortfarande på den tiden kokkaffe, vilket nuförtiden mest förekommer norröver i landet.

Solo-Kaffe rostades och såldes av AB Malmö Kaffekompani som var grundat 1898

Fortfarande då kaffet mot slutet av 1800-talet blivit en folklig nödvändighet ansågs rostade bönor som en lyxvara. Kaffet salufördes på den tiden i form av orostade (d.v.s. vita) kaffebönor. Därefter rostades bönorna i hemmen och förvarades i särskilda täta bleckburkar som skulle bevara aromen.

ICA-handlarna, som då tillhörde Hakon och EOL-bolagen, hade under krigsåren på 1940-talet utvecklat ett eget märke av kaffeersättning som hette ICAfé. När sedan efterfrågan på kaffe i det närmaste exploderade efter kriget övergick alla inköpscentraler som var knutna till ICA till en gemensam kaffesort som hette Luxus. Sedan detta genomförts 1952 försvann de flesta billigare kaffesorterna från marknaden.

VERUM. På en kommunalstämma den 19 november 1871 svarade de då församlade sockenborna enhälligt ”Ja!” på frågan om det skulle vara ändamålsenligt att inom församlingen bilda en bank.

Tidningsnotis från december 1893 om den räddade banken efter det allvarliga bedrägeriet.

Efter några månaders överläggningar beslutades under det följande året att ”Verums sockens sparbank” skulle börja sin verksamhet och den 2 oktober 1872 bokfördes en grundfond uppgående till 975 riksdaler riksmynt.

Den första direktionen bestod av Lars Andersson i Mölleröd, Per Svensson i Brogården, Svante Jönsson i Maglaröd, Ola Persson i Hovgården, Håkan Olsson i Maltseröd och Anders Nilsson i Bolberöd.

Verums egen ”sockensparbank” ägde därefter – trots det dramatiska, men ej fullföljda nedläggningsbeslutet 1893 – fortsatt bestånd som självständig bank ända fram till 1977 då banken tillsammans med många andra sockenbanker bildade Sparbanken Göinge. Denna bank var därefter verksam fram till 1984 och är numera en del av Sparbanken Skåne.

VERUM. (Kortversion av artikel i Gydhingen 2018, nr 2)
Han var den förste i den akademiska världen som var född i Verums socken. Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, blev på 1840-talet betrodd slottsbetjänt hos kammarherren T. W. Ankarcrona på Runsa i Eds socken. Han fick därefter tjänsten som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet. Detta var på sin tid ett mycket respekterat yrke inom universitetsvärlden.

Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria och sonen Sven.

Nils Ljunggren hade tre syskon: Jöns Petter, som var född 1807, då fadern var bosatt i Kristianstad, och de två verumsfödda barnen John (1810) och Maria (1816). Brodern Jöns Petter blev torpare på Ledstorp vid Hanaskog och John blev torpare i Gundrastorp. Maria blev först åbohustru i Färlöv men for till Amerika 1870 med maken Pehr Månsson och 11-årige sonen Sven. De bodde i Swea City i Iowa och var medlemmar av Zion Lutheran Church åren 1876- 1881. Maria dog där den 15 maj 1898. Makarna var det enda par som hade betyget A i kristendomskunskap, vilket framgår av detta klipp ur kyrkboken för Swea City.