Några varumärkesreflektioner från Verums horisont
En skribent på nätet har skrivit följande om begreppet Retro: För oss som har hunnit upp i åldern när man har barnbarn, kan en fras som "två lösa Bill" vara precis tillräckligt för att slå an strängen Retro. Yngre förmågor kanske inte ens vet vad det betyder. Det är dock en ouppklarad finess oss etnologer emellan ifall det heter ”två lösa Bill” eller ”två lösa Boy”. Retro-samlaren Lasse Åberg kallar sin bok från 1981 för ”Två lösa Boy och Rekordmagasinet” medan Olle Adolphson i visan ”Min allra bästa tid” från 1965 skrev: ”En fika och två lösa Bill”. Internet har ju ofta svaret på sådana saker. Två lösa Boy får 678 träffar och Två lösa Bill får bara 119 träffar, men övervikten för Boy beror till viss del på att det är en boktitel och på ”Antikvariat.net” finns 25 av den boken utannonserade till salu. Men begreppet ”Två lösa John Silver” som bara får nio träffar har ingen chans att konkurrera.

Jag lutar ändå mot att Boy är originalet i detta talesätt även om Bill har lägre produktnummer och kom före Boy i handeln. Jag tror också att Boy var billigare än Bill. Men det var märket Bill som 1958 slog undan benen för försäljningen av lösa cigaretter genom att introducera 10-pack.

Läs mer. Två lösa Bill och Ettans röda snus i strut

VERUM. Den fattige och avskedade soldaten Per Andersson Qvick blev i oktober 1868 - för fjärde gången - instämd till rätten för att stå till svars för olovlig brännvinsförsäljning. Händelsen blev omskriven i tidningen Kristianstadsbladet och episoden kan illustrera hur samhället, just i detta fall kommungubbarna i Verum, med början 1855 och fram till nykterhetsrörelsens framväxt på 1880-talet hade försökt få bukt med spritens fria flödande i bygden.

Bakgrunden till hur man i socknen tog itu med att reglera brännvinsförsäljningen finns i den förordning som Oskar I beslutade om 1855: Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående wilkoren för försäljning af bränwin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

Och i § 6 står: Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränwin må ej tilldelas annan än den, som har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet, kan förswarligt skrifwa och räkna samt pröfwas i öfrigt tjenlig wara.

Verums sockenmän tog inte itu med frågan förrän 1857 och de godkände då två av de tre personer som ansökt om utminuteringstillstånd enligt § 6. Ett av dem ett låg i Skeinge och ett i Bolberöd. Därefter tilläts under många år utminutering från en plats i Brogården, vilket antagligen är upphovet till namnet Tappavett.

VERUM. Studentkarnevalen 2018, som i år firas under veckoslutet 18-20 maj, har sitt ursprung ur en gammal lundensisk festsed som gick ut på att hälsa vårens ankomst. Man brukar anse att den första karnevalen var ”det småländska bondbröllopet” då Smålands nations studenter år 1849 utstyrda tågade från krogen Finkelborg till brunnssalongen i Lilla Råby. Men enligt mina undersökningar spelade en verumsfödd präststudent en viktig roll i ett ännu tidigare karnevalsliknande spektakel 1844. Sedan 1946 äger Lundakarneval rum vart fjärde år och den student som - i likhet med mig - upplevt tre karnevaler brukar kallas ”överliggare”.

Två verumiter i den akademiska världen.

Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, och Börje Magnus Möller, som föddes i en ladufogdefamilj i Skeinge 1820 var de två första i Verums socken födda personer som kom att vara verksamma inom den akademiska världen.

Soldatsonen Ljunggrens märkliga karriär fram till positionen som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet kommer jag att behandla i en senare berättelse. Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria (1851-1902) och sonen Sven (1852-1929).

Ladufogdesonen Börje Magnus Möller föddes i Skeinge.

Här kommer några av den odygdige teologistudenten och sedermera pastorsadjunkten Möllers bravader att skildras. En mera utförlig berättelse om Möller och hans kamraters busliv på krogarna mellan Lund och Malmö finns att läsa i min artikel ”Brännvinssupande prästämnen på Fatters och andra krogar mellan Lund och Malmö” i Byahornet 2015 nr 1.

VERUM. Nykterhetslogen nr 1186 Vårblomman i Verum som fanns åren 1907 till 1919 var inte det första försöket att uppfostra befolkningen i Verums socken till nykterhet och ett sedesamt leverne. Redan på 1880-talet gjordes ett försök i den riktningen. Den nykterhetsloge som då gjorde tappra försök att disciplinera de vilda verumsborna hette ”Höstplantan”.

Under sommaren 1887 anordnade nykterhetslogen Höstplantan en ”Stor fest” i Verum med föredrag av skolläraren Roosvall från Hässleholm. Logen hade redan i april 1885 anordnat en goodtemplarfest som resulterade i att man fick 16 nya medlemmar, bland dem åtskilliga ”inom församlingen ansedde män”.

Kristianstadsbladet 1885	Kristianstadsbladet 1887

Folknykterheten har dock inte alltid varit satt i centrum i Verum, vilket måhända kan illustreras av en artikel från januari 1888 där det framgår att logen då hade två medlemmar. De hade beslutat att upplösa logen, men vid ett möte i Mejarp före jul - då en bokad föredragshållare uteblev - uppkom en livlig diskussion bland den församlade publiken som ledde till att logen fick sex nya medlemmar - bland dem en skollärare från byn (Johan August Berglund, sedermera känd som dr. John Berglund i Portland, USA – se sid 239-244 i boken ”Ett annat Verum”) och även några utsocknes som letat sig dit främst från det mer sedesamma Vittsjö.

VERUM. Denna artikel avslutar serien av valda glimtar med anknytning till boken om emigrationen från Verums socken 1850 - 1925 som Verums Bygdelag utger med boksläpp den 22 april 2018. Boken har titeln: Ett annat Verum ”der borta på andra sidan hafven”

Boken om emigrationen kommer främst att beröra emigranter som var födda i socknen eller som när de utvandrade var bosatta där. Därför är Bror Erik Fribergs levnadsöde inte med i boken.

Fribergs roll i kolonialiseringen av östra delen av ”Nordön” i Nya Zeeland har skildrats, dels av Margit Brew i ”Scandinavian Footprints, a history of Scandinavia settling in New Zealand (2007), dels av mig i skriften Släkt och Hävd 2015:4. (Bror Erik Friberg – emigrantagent på Nya Zeeland med rötter i Skåne). Se även denna webbtidnings arkiv: http://www.vittsjobjarnum.nu/artiklar/historia/verum/4743-2015-08-06-14-45-42.html

Bror Erik Friberg (1839 - 1878)	Gården i Grantorpet där Fribergs morfars far Mårten Sonesson föddes 1768.

Sammanfattningsvis kan nämnas att Bror Erik Friberg, som föddes i Kristianstad 1839, under 1870-talet verkade som emigrationsagent för att skaffa skandinaviska nybyggare till Norsewood och Dannevirke på Nordön. Han fick i uppdrag av regeringen i Nya Zeeland att rekrytera skogsvant folk för att bygga vägar och järnvägar på östra delen av Nordön. Att rekryteringen främst omfattade norska utvandrare berodde på att regeringarna i Sverige och Danmark, under intryck av missförhållanden kring fattigemigrationen till Nordtyskland, beslutat om strängare regler för agenterna.