VERUM. Carl von Linné kommer inte på julottan i Verums kyrka - men det påstås att han varit där i unga år åtföljd av sin mors kusin Barbara som då var prästfru i pastoratet

Linné saknade förstånd nog att bli präst i Visseltofta och Verum. Arkiatern Carl Linnæus, som gjorde sin berömda skånska resa våren och sommaren 1749, hade djupa släktförbindelser i våra trakter. Hans mormor Marina Jörgensdotter var född i Visseltofta prästgård och enligt en obekräftad uppgift - kanske är det bara en lokal skröna - skall Linné en gång ha besökt Verums kyrka. Detta kan möjligen ha inträffat någon gång före 1730, då hans mors kusin Barbara Opman var prästfru i pastoratet.

Medan han skådade ut över Vieåns vackra dalgång skall han ha fällt yttrandet: Här skulle jag vilja vara präst, om förståndsgåvorna hade räckt till. Det hör då till bilden att Linné av sina lärare vid gymnasiet i Växjö förklarades olämplig att ”bli en lärd man”, men att en av dem - provinsialläkaren Johan Rothman - nyanserade bedömningen med att han i varje fall var olämplig för prästbanan. Så han fick bli läkare i stället, vilket på den tiden betraktades som ett slags hantverkaryrke - nära släkt med barberarens.

VERUM. För en månad sedan återgav jag några tidningsnotiser från 1913 som förkunnade att en Skånegumma hemmahörande i Verum hade kommit till Stockholm för att hos kungen klaga över att hon inte fått det understöd som hon var berättigad till. På grund av missvisande uppgifter om gummans hemort kunde man tro att det var en s.k. tidningsanka som spreds.

 Notis i den svenskamerikanska tidningen Svea 1913.

Efter närmare undersökning om vem personen egentligen var kan jag meddela att Skånegumman Elna Johansdotter verkligen var 84 år gammal, som angavs i notiserna. Men hon var inte skriven i Verums socken. Hon bodde i en torpstuga intill landsvägen mellan Brogården och Länekärr och kallades i bygden för Tordöns-Elnan. Hon var fortfarande skriven i Farstorps socken och det var understöd därifrån som hon var missnöjd med. (Det hör måhända till bevekelsegrunderna för hennes stockholmresa att bägge sönerna då var i USA.)

Anledningen till boendet där var att hennes syster Nilla Johansdotter, som sedan 1900 var änka efter kyrkoväktaren i Verum, bodde i en torpstuga andra sidan landsvägen. Även om kvinnorna inte var såta vänner ville de trots detta ha ett visst stöd av att bo intill varandra.

Kartan från ca 1930. Systrarna Nilla och Elna bodde på 1:13 ömse sidor om landsvägen mellan Verum och Farstorp.

VERUM. Mina föräldrar, som var lanthandlarparet Margit och Birger Pettersson i Brogården/Verum, ville vid mitten av 1950-talet se till att deras barn (jag och min lillebror) blev intresserade av djur och natur. En dag for därför min far upp till dåvarande stationsföreståndaren på Hästberga kraftverk Edvard Nilsson. Denne, som var bror till Norra Skåne-krönikören och bonden ”Ture i Matberga”, var mycket intresserad av getavel och han sålde den dagen en liten bockakilling till min far. Edvard var också flitig uppfödare av islandshästar.

Min bror som vid det laget var i femårsåldern tyckte att killingen var en trevlig lekkamrat. Han döpte den till Pelle.

Dessutom tyckte butikens kunder det var mycket roande att inbjuda geten att smaska på de dåförtiden mycket populära lakritsrullarna. Många minns säkert denna godsak som hade en liten karamellkula i mitten. Många sådana såldes den sommaren i butiken. Kunderna höll tummen och pekfingret mot sockerkulan i mitten medan killingen tuggade i sig lakritsremsan i full fart.

Alla i Verum tyckte om Pelle utom en av de närmaste grannarna som en vacker dag blev av med alla sina morötter i trädgårdslandet. Det hände när vi i familjen en sommardag hade varit iväg och badat i havet vid Mellbystrand. Vi stängde in Pelle i den då vakanta hönsgården, men redan efter en timme hade han rymt genom ett hål i staketet. Så var grannens alla grönsaker borta för den säsongen.

Klipp från Svenska Dagbladet fredagen den 18 juli 1913.

Tidningsanka om en järnvägsresande 84-årig gumma från Verum?
Sommaren 1913 cirkulerade i svenska tidningar – och även i de svenskamerikanska bladen Svea och Omaha-posten - en berättelse med rubriken ”Skånegumman ville träffa kungen”. I Svenska Dagbladets utgåva fredagen den 18 juli 1913 kan man under avsnittet ”I marginalen” läsa: På onsdagen anlände hit på järnväg en 84-årig gumma Elna Johansdotter från Verums församling.

Av den fortsatta berättelsen framgår att gumman insisterade på att träffa kungen – som vid det laget var Gustav V. Hon ville ha hans hjälp att få pengar till underhåll som förvägrats henne på något orättvist sätt. Sedan hon fått besked att det inte gick att träffa kungen, vände hon sig till Civildepartementet där hon förgäves satt och väntade resten av dagen. Tidningen avslutar den hjärtskärande skildringen i följande ordalag: ... då ämbetsverket på eftermiddagen stängdes fick man ledsaga den gamla till polisen, som ombestyrde hennes återfärd till Skåne. En del tidningar har på sista raden i artikeln skrivit: Den gamla hade nämligen rätt liten reskassa.

VERUM. I gammal tid hade Skåne inga egentliga ”fotsoldater”. I denna tidigare danska provins fanns då endast hästburna krigare. Om man bortser från de värvade artilleristerna var därför alla skånska soldater före 1812 ryttare som tillhörde ett dragon- eller husarregemente.

En dragon förflyttade sig till häst och stred till fots. En husar däremot satt kvar på hästryggen under striden och levde farligt. En av Napoleons generaler lär ha sagt: En husar som inte är död som 30-åring är en odugling. Ibland påstod man skämtsamt att dragonerna ”anföll till fots men flydde till häst”.

När det impopulära beslutet att i Skåne sätta upp två roterade infanteriregementen skulle genomföras efter förlusten av Finland bildades inom Norra skånska regementet ett kompani som fram till sommaren 1816 bar namnet Verums kompani. Detta kompani blev uppsatt på mönstringsstället Röinge den 10 februari 1812. Kompaniet hade 155 nummer (dvs soldater) och det tillhörde regementets första bataljon tillsammans med Rågeröds, Strövelstorps och Filkestads kompanier. Andra bataljonen bestod av Färlövs, Sövde, Tommarps och Löderups kompanier.