VERUM. Mats Pettersson återkommer här med en artikel som knyter an till tidigare publicerat om elektricitetens införande i Verum. (red.)

Bilismen revolutionerar livsvillkoren
De två moderna påfund som betytt mest för att ändra livsvillkoren i Verums socken kom drygt 20 år in på 1900-talet. Införandet av elektriciteten blev av särskilt intresse eftersom Verums socken låg i skärningslinjen mellan de två dåvarande storbolagen Sydvenska Kraft AB i väster och Hemsjöbolaget i öster. Detta lämnade utrymme för de två ”unika” aktörerna Brittedals, som var en brukarförening och Bröderna Jönssons Möbelfabrik, som var ett privatföretag, att elektrifiera Verums socken.
Den andra moderniseringen kom med motorfordon och utbyggnaden av vägnät och vägunderhåll. Att sköta vägarna var i äldre tid ett ansvar för dem som ägde mantalssatt jord och vägarnas underhåll var ortsbefolkningens ensak. Eventuella genomresandes obehag av dåligt skötta vägar var enligt samma resonemang deras ensak. Först på 1920-talet försvann naturaunderhållet på vägarna genom införande av ”vägkassor”. Dessutom hade de flesta vägar på landsbygden, även häradsvägar, ett otal grindar. I en berättelse om livet i Norraskog framgår att det under sommartiden fanns ett tiotal grindar över vägen dit upp. På vägen mellan bron över Helgeån vid Hörlinge och Hovgården till Osby - där sedermera den s k Stätta-bussen gick - påstås ha funnits ett trettiotal grindar eller stättor.

VERUM. Ljuset kom till Verum 1922 från Bröderna Jönssons vattenfall
I Verums socken hade Bröderna Jönsson (Gottfrid, Axel, Hilding och Arvid Jönsson) år 1914 byggt en modern möbelfabrik vid Verumsåns vattenfall i Stafshult och Mölleröd. Den lokala banken, Verums sockenbank, ställde sig skeptisk till brödernas satsning, men genom uppbackning av Lilli Zickerman i Vittsjö kunde de få fram behövligt startkapital.

VERUM. En man med vidlyftigt förflutet som bodde i Verum under 15 år. Johan Andersén och hans danska hustru Maria Lovisa Gunera Arentzen kom 1871 till Hästberga by i Verums socken där de tog arrende på en liten gård vid Helgeån nära gränsen mot Visseltofta socken. I utflyttningsnotisen från S:t Ibbs socken på Ven står att de ämnade flytta till Köpenhamn, vilket inte blev fallet. Samtidigt kom hans ogifte son Johan Wathier Casimir Andersén dit. Gården ägdes av en bonde i byn Sjötorpet. Några år senare köpte Andersén hans gård i Sjötorpet och bodde sedan där med hustrun och sonen till 1886. Namnet ”Danska Gubben” fick han genom att hustrun kom från Danmark.

VERUM. Söndagen den 15 september företog Cederborgsällskapet sin traditionella höstutfärd vilken denna gång gick till Skeingeborg och Skeinge. Dagen, som under förmiddagen bjudit på regnväder, visade sig under eftermiddagen vara gynnsammare och de tjugotalet intresserade som mött upp behövde varesig regnjackor eller paraply.

Under sakkunnig ledning av Mats Pettersson, bördig från Verum, blev det en omfattande historik och information om ej blott bygden som sådan utan även Skeingeborg. Den åttakantiga borgen är unik i sitt slag och tämligen välbevarad och man kan på platsen bilda sig en bra uppfattning om hur den en gång såg ut under tidig medeltid.

VERUM. Tor Hj. Persson föddes i Hörlinge 1886.

Redaktören och ansvarige utgivaren av Dövas vän, Tor Hj. Persson, föddes 1886 på Ryssagården i Hörlinge som fjärde barnet i en syskonskara av 12 barn (6 söner och 6 döttrar) varav 2 dog minderåriga. De två äldsta sönerna och två ogifta döttrar antog sedermera efternamnet Hörlén. Äldste sonen Anton P. Hörlén övertog Ryssagården efter föräldrarna Per Jönsson och hans hustru Elsa Trulsdotter. Hustrun var född på granngården Östragård i Hörlinge.

Dövas Vän nr 1 år 1924 Detaljbild

Efter att Anton P. Hörlén i augusti 1907 ingått äktenskap med Clara Löfström flyttade föräldrarna och de hemmavarande barnen till en gård i Bolberöd. Då var sonen Tor Hjalmar 21 år gammal och hade varit döv i åtta år. År 1899, vid 13 års ålder, drabbades han av en akut sjukdom som yttrade sig i en mycket stark huvudvärk. Han blev liggande närmast okontaktbar och när han efter någon tid tillfrisknade visade det sig att han helt förlorat sin hörsel. Tor Hjalmar stannade kvar i föräldrahemmet och flyttade med föräldrarna till Bolberöd. Tor Hjalmar blev det som då kallades ”hemmason” och arbetade som dräng i föräldrarnas jordbruk.