VERUM. Jag skulle vilja inleda denna nyårshälsning med att anknyta till tidningarnas många kåserier om nyordslistan som utges av ”Institutet för språk och folkminnen”. Såsom född i början av 1940-talet och därefter fram till omkring 1965 bosatt i Verum fick jag för egen del såväl höra - som hjälpligt lära mig - vilka gamla ord och uttal som tillämpades där.

Sålunda handlar denna korta berättelse inte om ”nyordslistan” utan om ”Gammelord från Verums socken”.

Dessa två gamla verumsprofiler kunde alla ”gammelord” och använde uttalet ”Eun, beun, steun, eunegreun”. Ture Thuvesson (1904–1985) och Lars Nilsson (1874–1956) kallades oftast av folket i bygden för ”Janna Ture” och ”Ko Lassen”.

Eun, beun, steun, eunegreun
Västerut räknat ungefär bortom Mejarp och Malseröd uttalas diftongerna ”En, ben, sten, enegren” som ”Ein, bein, stein, eingegrein” och österut räknat ungefär bortom Hörlinge och Björkeberga säger man ”Oin. boin, stoin, oinegroin”. Däremellan gäller i Verums kärnområde uttalen ”Eun, beun, steun, eunegreun”. Det var även så att personer födda i Verums socken före omkring 1860 hade vuxit upp med ett rullande r-ljud. Ungefär som det också har varit på Listerlandet i Blekinge.

VERUM. I en tid när tidningarna översvämmas av nyheter om vem som suttit kortast tid på sin post vill jag erinra om ”trettondagarsprästen” Christian Castenberg, vilken avled den 13 maj 1773. Han fick kunglig fullmakt som kyrkoherde över Visseltofta och Verums pastorat den 13 december 1772 och på väg för att tillträda tjänsten där den 1 maj 1773 insjuknade han vid passage av Kristianstad. Där intogs han på sjukhuset med noteringen ”rötfeber, vartill kom kallbrand i ena benet som avsågades”.

Tapetmönstret ”Visseltofta” som inspirerats av målningar i Visseltofta kyrka som var utförda av Christopher Fischer (1721–1790).

Kyrkomålaren Christopher Fischer avled i april 1790 och det sista daterade kyrkomålningsarbetet som gått att finna utfördes 1781 i Norra Åkarps nu försvunna ”gamla” kyrka. I församlingens räkenskaper står: Målnings Arbete med wederbörandes samråd och deras gåttfinnande är the i förleditår förbättrade stolar och läktare öfwerallt med oljo färger anstrukit som efter mållaren Fischers quittense kostat 20 daler.

VERUM. Den latinska texten Ave Verum Corpus har betydelsen "var hälsad sanna kött" och syftar på kristi lekamen.

Det är en bön som hyllar Kristi kropp i nattvarden och är särskilt känd genom Mozarts tonsättning från 1791. Nattvardshymnen anses vara skriven av påven Innocentius VI (död 1362) och texten han skrev har tonsatts av flera kompositörer.

VERUM. Verums socken drabbades 1918, när första världskriget äntligen tagit slut, av ett förfärligt dråpslag under årets sista månad. Några dagar före jul slog farsoten till utan förskoning. Under december månad det året dog 12 sockenbor i epidemin. Söndagen den 20 december gjordes i Verums kyrka tacksägelse samtidigt för sju personer som dött under en och samma vecka.

Den gemensamma begravningshögtiden blev en händelse som länge skulle minnas med vemod av församlingsborna. Jordfästningen förrättades av kyrkoherden Julius K. Thordarsson och tidningen Norra Skåne inleder med: En gripande sorgeakt försiggick å Verums kyrkogård annandag jul då fyra af spanska sjukans offer vigdes till den sista vilan och nedmyllades i gemensam graf ….

Två av dem som avled veckan före jul var min morfars far Jöns Olsson in Ekeröd och hans bror Olof Olsson i Bolberöd. Deras död dagarna efter varandra uppmärksammades i den svenskamerikanska tidningen.

Ur tidningen Svenska Amerikanaren 1919-02-27

Jöns Olssons gård i Ekeröd sådan den såg ut innan sonen Svante på 1930-talet byggde ny gård med bostadshus i villastil (t.h.).

VERUM. Vid mina läsningar nu inför juldagarna gjorde jag en djupdykning i en av mina gamla böcker. Det var minneskåserierna ”Till Osby på min vindlande väg till glädjen” som Fader Gunnar utgav 1963. Han hade då efter många år som kyrkoherde i Osby flyttat till Kristianstad och den himmelska glädjens kapell ”Gratia Dei”. I ett kapitel gör han några inpass om de vackra målningarna i Osby kyrka som utförts på 1770-talet av Christopher Fischer och som senare hade restaurerats under Rosendals företrädare prosten Dahls tjänstetid.

Christophers Fischers rokokomönster på dörrspeglarna i Osby kyrka. (Detaljer nedan).

Gunnar Rosendal skriver: Under Prosten Dahls restauration hade till mångas harm de underbart sköna sjuttonhundratalsdekorationerna på bänkarna i korsarmarna framtagits. Jag har ofta stått och betraktat dem och undrat, hur denna snapphaneförsamling kunde ha råd på sjuttonhundratalet att anlita en så utsökt konstnär, som måste ha kostat en hel del. Men senare har jag funnit en läktarbalustrad, av samme konstnär av allt at döma, i grannförsamlingen Visseltofta. Rosendal gör därefter den riktiga slutkommentaren: Kanske var det en mycket begåvad bygdemålare, som gick från kyrka till kyrka och målade. Han var under alla omständigheter en stor mästare i sin art.