VERUM. I april 1924 behandlades i Hovrätten över Skåne och Blekinge två segdragna tvister beträffande betalning av elektrisk belysning till fabrikörerna Gottfrid, Axel, Hilding och Arvid Jönsson i Mölleröd. Det var poststationsföreståndaren Karl E. Nilsson (1878–1959) i Brogården och handlanden T. G. Olofson (1871–1937) i Verum som inte godvilligt hade betalat för elektriciteten.

När elektriciteten kom till socknen vid jultiden 1922 hade sju byar med 300 metalltrådslampor anslutits till bröderna Jönssons kraftstation i Mölleröd. Lördagen den 30 december 1922 skriver Norra Skåne: Elektriskt ljus i Verum. Arbetet för erhållande af elektriskt ljus till en del byar inom Verums socken, som pågått under sista halfåret, har i dagarna slutförts. Arbetet har utförts af firma Kindgren & Ascher i Osby. En kraftstation med tvänne turbiner om tillsammans 60 hkr har uppförts vid Bröderna Jönssons vattenfall i Mölleröd. Härifrån går en högspänningsledning direkt till byarna Maltseröd och Mejarp, där fem abonnenter erhålla ljus. Förutom nämnda byar äro också Brogården, Tågarp, Stafshult och Bolberöd anslutna till nätet. Sammanlagda lampantalet uppgår till cirka 300.

Processen mellan leverantörerna i Mölleröd och de två motspänstiga herrarna som bodde på var sin sida om bron i Verum hade pågått i drygt ett år när frågan avgjordes av hovrätten. Enligt Sydsvenska Dagbladets artikel den 5 april 1924 fastställde hovrätten beslutet för poststationsföreståndaren Karl. E. Nilsson den 28 maj 1923 att han för sina tecknade fem metalltrådslampor skulle betala 133 kronor och 34 öre jämte ränta samt ersättning för rättegångskostnader med 635 kronor och 55 öre. Målet mellan bröderna Jönsson och handlanden Olofsson (som drev butiken som vi sedermera känner till som Björveruds Eftr) blev mera invecklad. Olofsson skulle för sina tio tecknade lampor betala 266 kronor och 67 öre jämte ränta ävensom ersättning för rättegångskostnader 642 kronor och 67 öre. Dock beslutade hovrätten att Olofsson skulle befrias från skyldigheten att betala den av häradsrätten utdömda anslutningsavgiften för två villkorligt tecknade lampor.

VERUM. Den 12 oktober 1902 fick ogifta pigan Bengta Torstensdotter i Magnarp en utomäktenskaplig son som erhöll dopnamnen Thure Walfrid. Modern hade bott i Köpenhamn sedan 1893 och antecknades som inflyttad därifrån till Verum utan attest den 3 mars 1898. Hon hade i verkligheten kommit tidigare eftersom nedkomsten ägde rum i Verum.

Sonen Thure Walfrid bodde hos sin mormor i Verum fram till februari 1915 då han flyttade in hos modern och en några år äldre syster som då bodde i Hullingaryd i Osby socken. I juni samma år flyttade Bengta till St. Pauli församling i Malmö med sonen Thure Walfrid, som då var 13 år gammal. Modern noteras där vara kaféidkerska.

Bengta Torstensdotter var syster till August Torstensson Hedlund på torpet Berlin i Magnarp. Denne hade bott i Danmark sedan 1886 och vistades i Kongo åren 1903 till 1905. En annan i Danmark bosatt bror var Nils Thorstensson (f. 1864).

På bilden ovan ses Wilhelm Deikon och barnens mor Anna-Greta Lovén förtenna ett mjölkkärl.

VERUM. I Verum var det Harald Kleist och hans kompanjon Nils G. Jönsson som såg till att kontakterna med omgivningen kom i gång med ”omnibustrafik” redan vid mitten av 1920-talet. Harald hade i november 1923 genom beslut i Kristianstads landskansli beviljats tillstånd att föra automobil. Ett år därefter, den 11 november 1924, blev landshövdingen Johan Nilssons beslut om tillstånd för honom att utföra yrkesmässig trafik (TRAFIKKORT) kontrasignerat av länsassessorn Ivar Schalin. *) Denne var född i Vittsjö och blev länsassessor i Kristianstad 1917.

De två första åren körde man en lastbil med tygkapell och längsgående bänkar. Enligt turlistan från 1925 gick bussförbindelsen Verum - Hässleholm på tisdagarna och Visseltofta - Hässleholm på fredagar. Länsstyrelsen gav tillstånd till linjen den 25 maj 1924. Nästa buss var en T-Ford av 1924-års modell med riktig kaross byggd av Bröderna Jönsson i Mölleröd. Verums Bilstation erbjöd sig även att arrangera extra turer med omnibus och personbil samt transporter med lastbil. Trafiktillståndet för busslinjen övertogs av Harald Kleist ensam 1926.

Körkortsfoto av Harald Kleist från 1923

VERUM. Prygel, även kallat spöstraff eller att "plikta med kroppen", har förekommit i äldre svensk rätt. Den som utsattes för spöstraff fick ett stadgat antal par spö, med ris, mot bar hud. Spöstraffet avskaffades i Sverige 1855, men fanns kvar inom fängelser till 1938.

Piskstraff finns i länder som tillämpar Sharialagar. En Shariadomstol kan döma muslimska män och kvinnor till spöstraff för utomäktenskapliga sexuella förbindelser eller för att ha druckit alkohol. Även allmän domstol kan döma män över 18 år till piskstraff.

I oktober 1847 kunde man i tidningen Skånska Posten ta del av denna notis om en person från Verum: F. d. kronoarbetskarlen Såne Jonsson från Werums socken, tilltalad för fem särskilda stölder, blef natten mellan d. 19 och 20 dennes, då han stod i begrepp att föröfva stöld hos åboen Johan Månsson i Rickarum, gripen på bar gärning och till länshäktet afförd. Av den fortsatta berättelsen framgår att kampen mellan tjuven och den bestulne husbonden slutade med att den 22-årige ynglingen fick benet avbrutet. Artikelns slut lyder: Den benbrutne njuter nu läkarevård i länsfängelset. Målet blev underställt ”Hovrätten över Skåne och Blekinge” och utöver spöstraffet blev han dömd till livstids straffarbete.

VERUM. Sommaren 1949 hade Malte Björk gjort en reportageresa till Brogården i Verums socken för att intervjua Hjördis Tuvesson om den tama grönfinken ”Pippi” som hon och hennes storasyster Inez hade tagit hand om. Han berättar att flickorna blivit tillfrågade av en man som hittat den om de ville ha fågeln. Den blev sedan en vän till barnen och de behövde bara sträcka ut handen så kom han och slog sig ner på ett finger.

En flitig och mycket omtyckt lokalreporter från våra trakter omtalades i tidningen Arbetet den 9 oktober 1949 i följande ordalag: Han har hunnit tänka mycket ”kors och tvärs” över skosulorna och är med överallt som bygdemeddelare, fotbollsdomare, dansmusiker, fornminnesvårdare, studiecirkelmedlem eller rätt och slätt som visseltoftabo med en sällsynt lidelse i sin kärlek till hemtrakten och folket där. Artikelförfattaren kallade herr Björk: en liten man med montybasker.