VERUM. Hemmansägarna Per Jönsson i Brogården och Martin Månsson i Mejarpstorp försvann i slutet av 1800-talet plötsligt till Amerika efter skandalartade skogsaffärer som arrendatorer av annexhemmanet i Verum. Martin Månsson övergav hustrun och sina minderåriga barn. Per Jönsson, hans hustru och de vuxna barnen blev alla amerikaner.

Per Jönsson (1833–1913) hade på 1870-talet efterträtt den åldrige Per Persson som arrendator av annexhemmanet i Verum, men lämnade 1886 arrendet till Martin Månsson (1857–1900) från Mejarpstorp. Per Jönsson reste plötsligt till Amerika i maj 1890. Hustrun Sissa Månsdotter hade rest i augusti året innan.

När Per Jönsson, som i Amerika hette Peter M. J. Nelson, avled i Omaha 1913 fanns tre av barnen där. Sönerna Lars Otto Nelson (1864–1948) och Måns Nelson (1862–1936) bodde bägge i Omaha, Nebraska och dottern Tillie Burke (1868–1951) bodde i Laramie, Wyoming. Vid sin död hade Per varit änkeman i två år.

Per Jönsson och hustrun Sissa Månsdotter Qvist. Foto från tiden i Amerika.

Omahaposten hade den 25 juni 1913 denna levnadsberättelse om hedersmannen P. M. J. Nelson:
Lördagen den 21 dennes afled P. M. J. Nelson i sin sons, Mans Nelson, hem, 1537 Spruce street, i en ålder af något öfver 80 år. Begrafningen ägde rum påföljande måndag den 23 dennes, och jordades den aflidne å Forest Lawns kyrkogård. Mr. Nelson befann sig trots sin höga ålder vid ganska god hälsa till för omkring sju veckor sedan, då han drabbades af ett slaganfall, som fullständigt bröt hans krafter. Trots den mest omsorgsfulla vård kunde lifvet icke räddas. Den aflidne efterlämnar tre barn, sönerna Mans Nelson och Otto Nelson, bägge boende här i staden, samt dottern mrs. Tillie Burke, bosatt i Laramie, Wyo., hvilka alla tre på det ömmaste vårdat den gamle under hans sista sjukdom. För många år tillbaka skänkte sonen Otto sina föräldrar ett vackert litet hem här i staden, där de kunde tillbringa sina återstående dagar, samt tillsåg, att de hade det på allt sätt trefligt och komfortabelt. Det åldriga paret bodde här tills mrs. Nelson för cirka, två år sedan afled, lämnande maken ensam i det lilla hemmet. Ensamheten blef den gamle slutligen för lång och han flyttade för en tid sedan till sonen Mans hem, där han, som sagdt, äfven fick sluta sina dagar. Den aflidne var en hedersman af gamla stammen, afhållen och värderad af alla, som med honom kommit i beröring.

VERUM. I boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics skiljer den brittiske författaren och journalisten David Goodhart mellan anywheres och somewheres –människor som hör hemma antingen varsomhelst eller någonstans.

Bildkomposition av området vid bron över Vieån i Verum omkring 1960.

Jag ska här ta upp denna tråd mot bakgrunden att jag brukar påstå att det går att ta bort Mats Pettersson från Verum, men att det aldrig går att ta bort Verum ur Mats Pettersson.

Jag har ofta beundrat ett uttalande av författaren Stig Claesson eller ”Slas” som han oftast kallades. Han var egentligen en söderkis med djupa rötter i Stockholm. Men han var också en resenär som kunde återge intryck från främmande länder och metropoler. Dessutom hade han en stor vurm för den svenska landsbygden. Han lär en gång ha sagt: "Jag reser gärna vart som helst i världen bara jag kan se Riddarfjärden."

För egen del vill jag säga: ”Med stor behållning besöker jag gärna främmande länder och exotiska platser, men bara om jag i mitt inre kan skåda bron i Verum och den vackra utsikten över ån mot kyrkan.”

VERUM. Detta vackra gamla porträtt av makarna Bengt Persson (1844–1921) och hustrun Elsa Jönsdotter Holmgren (1842–1904) från Ristorpet har jag lånat från ett inlägg av Ingrid-Marie Jonson på gruppen ”Bilder från Verum med omnejd från förr”. Fotot är troligen från slutet av 1870-talet då fotografen O. F. Hagman bodde i Osby.

Elsa var dotter till vagnmakaren och smeden i Gubbarp Jöns Nilsson Holmgren (1812–1904) och hustrun Anna Svensdotter (1809–1883). Fadern till Jöns, Nils Holmgren, var född i Brunkelstorp och arbetade som möllare på kvarnen i Skeinge ett tiotal år i början på 1800-talet. Elsas yngre syster Pernilla, född 1853, emigrerade till Amerika 1878. Hon blev där gift med emigranten från Verum Per Torkelsson vilken hade rest från Magnarp redan hösten 1877. Efter de makarna härstammar nuvarande politikern Paul Torkelson i Minnesota. Dessa tidiga emigranter och deras efterkommande skildras på sidorna 95–105 i boken ”Ett annat Verum”, 2018.

VERUM. Förre husaren Per Nilsson Tilly (1849–1927), som 1884 bosatte sig på ett torp i Tågarp i Verums socken, antogs på 1890-talet som postförare mellan Vittsjö och Verum. Han skötte den sysslan i över 25 år.

Kornig bild i tidningsklipp från Norra Skåne 5 januari 1925 (från Ebbe Perssons samlingar) 

Erkänsla för nit, ordentlighet och plikttrohet
När Per Nilsson Tilly ett halvår efter att han nått 75 års ålder avgick från sin tjänst nåddes han av detta brev undertecknat den 29 december 1924 av postdirektören i södra distriktet Olof Thormark: Då Ni med utgången av innevarande år frånträder befattningen såsom postförare å linjen Vittsjö-Verum, vilken befattning Ni uppehållit under en tid av 25 år, har postdirektionen härigenom velat till Eder uttala sin erkänsla för den nit, den ordentlighet och plikttrohet, som Ni under Eder långa tjänstetid såsom postförare städse ådagalagt.

VERUM. I april 1944 kunde man i Aftonbladet läsa dessa rader om vad som menas med en ”stegagöing”:
STEGAGÖING är intet vackert tillmäle till avkomlingar av en stam varifrån danske kungen förr rekryterade sitt livgarde. Det användes av de dryga fullbesuttna bönderna söder om landsvägen på de göingar som varje vår med sina små lurviga sega hästar och en kärra full med världens bästa stegar, kärnor, laggkärl eller andra alster av den långa vinterns hemslöjd uppenbarade sig på slätten. Dessa skogsbor med sin munvighet, spelande ögon, affärssinne och oförbrännerliga energi gjorde sig små och anspråkslösa. Slättborna ynkade dem många gånger för det hårda och fattiga liv de måste föra i sina norröna hem. Göingarna sade förvisso inte emot ty medlidandet skaffade dem ibland både kvarter och foder åt hästen

Bilburna fullastade stegagöingar med sina två Volvolastbilar i Lund 1949.

Aftonbladets skribent fortsätter med att berätta om sin egen erfarenhet av att under militärtjänstgöringen träffa på en ”riktig stegagöing”.