VERUM. Flygkapningen utfördes av tre fascistiska ustaše-kroater och händelsen ägde rum fredagen 15 september och lördagen 16 september 1972 på Bulltofta flygplats i Malmö. En av personerna som kom att spela en viktig roll i skeendet var född i Verum och hette Staffan Karlsson (1938–2024). Han tjänstgjorde då som flygplatschef på Bulltofta.

Staffan Karlsson, dåvarande stationschef på Bulltofta, var i händelsernas centrum under kapardramat.

Männen hotade med att de hade en bomb ombord som skulle sprängas om de inte lydde. Kaparna krävde en kursändring och 17.14 landade planet på Bulltofta flygplats, Malmö. Passagerarna och besättningsmännen hölls som gisslan och kaparna krävde att sju i Sverige fängslade kroater skulle utbytas mot gisslans frisläppande. I annat fall skulle kaparna spränga planet, sade de. De sju fångarna var dömda för mordet på den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolović i Sverige den 7 april 1971 och ockupationen av Jugoslaviens konsulat i Göteborg, februari 1971. Två av fångarna, Miro Barešić och Anđelko Brajković, avtjänade livstidsstraff för mord.

VERUM.

Platsen för Gretedahls färgaregård för ett 40-tal år sedan. Kvarnen på vänstra bilden brann i december 2000. Se bild nedan!

Färgaregården Gretedahl i Stavshult omkring 1900.

VERUM. På Svenska Aero-Bilder, som numera finns att hämta på Arkiv Digital, fick jag till min förvåning se en skymt av min far Birger Pettersson. Han ses, något suddigt, spana efter det flygplan som svävade runt i bygden för att fotografera bebyggelsen. Senare var det meningen att kringresande försäljare skulle ta upp beställningar på flygfoton. I detta fall blev det inte någon flygbild såld till mina föräldrar. Men bilden är intressant eftersom den visar hur bostads- och lanthandelshuset och macken med tillhörande servicehus såg ut året före nedläggningen av den butik som min familj drivit på ”Brogårdensidan” av Vieån i Verum sedan 1870-talet.

Handelsboden drevs av tre generationer, först av den ”invandrade” västgöten Johan August - i bygden kallad knallen - och därefter av sonen Viktor och sonsonen Birger. Några journalister från Kristianstadsbladet gjorde i augusti 1984 en rundresa bland nedlagda butiker på landsbygden. Min mor Margit svarade reportern Willy Alm i samband med hans besök i butiken: Fy, så konstigt det känns. Här börjar ju bli alldeles utplockat och tomt nu. Det är så vemodigt. Willy Alm inspirerades även till en vacker dikt om butiksnedläggningarna.

VERUM.

Torpet i Tågarp där målarmästaren Ola Lönnblad (1833–1922) bodde fram till 1920. (Foto från 1960-talet i Björn Breidegards ägo.)

Snickeriet inom Verums socken var främst specialiserat på ek- och furukistor, lusahunnar, soffor och långsängar. Enligt Janne Tufvesson kunde en snickare tillverka fyra soffor i veckan som sedan såldes för ca 7 kronor stycket. En furukista som betalades med 1 krona och 50 öre gick att tillverka på en dag. Detta vid en tid (kring 1900) då en fabriksarbetares daglön var 1 krona och 30 öre. Det berättas att torpare som inte hade egen skog på 1880-talet kunde köpa stora träd för 75 öre stycket. Med ”Lusahunnar” menades sådana omålade förvaringslådor för klädespersedlar som unga flickor medförde mellan gårdarna då de efter konfirmationen tjänade som pigor. Den som dekorerade alla möblerna under slutet av 1800-talet var målaremästaren Ola Johannesson Lönnblad, som levde sina sista två år på Verums ålderdomshem ”Backstubo.

VERUM. År 1840 bodde skvadronstrumpetaren Anders Bergqvist och hustrun Nilla Eliasdotter som inhysesfolk på en gård i Stavshult. Under det året stod bröllopet och senare under samma år föddes en son som fick namnet Frans. Anders Bergqvists föräldrar husaren Nils Qvist och Inger Svensdotter hade kommit till Stavshult 1824 från Norra Åkarp. Nils dog i Stavshult 1836 och änkan Inger bodde kvar där fram till 1849 med noteringen ”fattig”. När hon dog 1850 hade hon flyttat till Röke, där sonen Anders Bergkvist hade varit bosatt fram till familjens emigration våren 1849.

I tidningen Vestkusten finns den 5 maj 1932 en notis om sonens 91-åriga liv: WASHINGTON. F. d. hotellägaren Francis Bergquist i Seattle avled förliden vecka, 91 år gammal. Den hädangångne var född i Sverige men kom till Amerika i unga år och tjänade i inbördeskriget. Han kom till Seattle för 36 år sedan och öppnade genast hotellrörelse. Han sörjes närmast av maka samt sönerna Edwin (f 1878) och Mark (Louis Lawrence f 1883) Bergquist.

Francis Anderson Bergquist (1840–1932) och Kate Johnson Bergquist (1857–1940). Foto från 1916.

Familjen, utom sonen Frans, men inklusive moderns bror Per Eliasson, reste till Norra Amerika i maj 1849. De anlände till Boston i september 1849, men bodde sedermera i Knoxville i Illinois fram till mitten av 1850-talet och i mars 1852 föddes där dottern Kate Mary (Katherine Marie Bergquist 1852–1938). Hon blev lärare och gifte sig 1880 med Andrew Broberg (1856–1926, son till John Johannesson Broberg 1831–1885). Anders Bergqvists hustru Nilla Eliasdotter och äldsta dottern Nilla Bergquist dog 1854 i den förödande koleraepidemi som drabbade Illinois. Även sonen Henric tycks ha avlidit innan 1860. Andrew Bergquist (1814–1896), hans andra hustru Ellen Bergquist (1823–1906) och deras respektive barn flyttade från Illinois till Minnesota år 1855.