VERUM. I början av 2026 har många förfärande nyheter nått oss om ICE-skjutningarna som dödade Renée Good och Alex Pretti i Minneapolis. Till denna stad emigrerade några unga personer från våra bygder mot slutet av 1800-talet. I min bok ”Ett annat Verum” där emigrationen till Amerika avhandlas har jag berättat om min farfars bror Carl Petersson, som inledde sin vistelse i Minnesota med att arbeta som affärsbiträde hos en svensk handelsman i Minneapolis.

Carl Petersson Klarin (1873–1928). Foto från tiden i Amerika.

Carl Peterson, som i Amerika skaffade sig namnet Klarin, fanns med bland den stora grupp emigranter som gav sig iväg från Verum i mars 1891. Han var son till lanthandlaren i Brogården västgöten Johan August Peterson och hustrun Bengta Tufvesdotter vilken var född i Magnarp. Direkt efter ankomsten fick han plats som affärsbiträde och bokhållare hos en svensk butiksägare i Minneapolis. Den 12 juli 1891 skriver han till föräldrar och syskon att han intill skrivande stund har hälsan och trivs gott i det ”fjärran landet”. Han berättar där att han varje söndag besöker sin morbror Anders Tufvesson från Magnarp som bor i en annan ända av staden.

VERUM. Lantbrukaren Folke Svensson (1926 - 2004), av oss i Verum kallad ”Martins Folke”, var väl etablerad som bodhängare hos Berta och Erik Paulsson i Björveruds lanthandel. Han föddes den 15 april 1926 för snart hundra år sedan.

Som uppvuxen i lanthandelsmiljö har jag själv rätt stor erfarenhet av bodhängarnas stil och speciella egenskaper. Det fanns några olika sorters bodhängare som brukade hålla till i bygdens butiker. Det kunde vara ogifta dagsverksarbetare med ojämn tillgång på arbete eller ibland unga ogifta småbrukare och skogsägare som var ekonomiskt oberoende. En sådan var Folke, som mest var ute efter sällskap och ville ”spörja” om mer eller mindre officiella nyheter. Butikerna var ju informationscentraler i många avseenden.

Folke avbildad under intagande av en pris snus. 

Gården Granetorp nr 1:1A i Verums socken.

Folkes far Martin Svensson hade tre bröder Nils, Per och Teodor som var företagsamma personer och alla tre begav sig iväg från hembygden, medan Martin höll sig kvar på sin gård i Granetorp, Verums socken. Även Martins son Folke Valdemar Svensson levde hela sitt liv i Granetorpet och sågs av många i trakten som en originell och särpräglad person.

VERUM. I ”Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige” tryckt 1866 kan man läsa detta om en stupad soldat som var född i Verums socken 1843: Bland märkligare män, utgångna härifrån, torde få räknas soldaten Axel F. Wahlgren som dog vid endast 22 års ålder, den 28 December 1864, af erhållna sår uti slaget vid Nashville i Amerika; om honom heter det, att han var tapper och en af landets ädlaste söner. 

Tidningsnotis från Dagens Nyheter den 17 mars 1865

Axel Fritiof Wahlgren stupade i slutskedet av det amerikanska inbördeskriget och hans död inträffade på ett sjukhus i Nashville den 28 december 1864. Bägge föräldrarna hade avlidit under 1850-talet.

Dunder och buller från Nashville i december 1864

”Slaget om Nashville” bestod av en blott två dagars intensiv strid i den s. k. Franklin-Nashville kampanjen i december 1864. Under de dagarna hördes ljudet av kanonaderna i hela trakten.

I slaget vid Nashville deltog två av bröderna Wahlgren. De hade 1852 med sina föräldrar och syskon utvandrat från byn Sätthultatorp, nuvarande Jägersborg, i Verums socken Den äldste brodern Axel Fritiof var född 1843 och dog på ett sjukhus i Nashville den 28 december 1864. Han var då knappt 22 år gammal. Han hade enrollerats redan i augusti 1861 och sårades vid Nashville den 16 december 1864. Den yngre brodern Alfred Josef, som var född 1846, hade enrollerats som 17-åring i november 1863.

VERUM. En av de mest aktiva Verumiterna som jag minns från min uppväxt var Karl E Jönsson. Han startade Verums pensionärsförening (numera SPF) 1969 och var i många år bygdens rörmokare som åkte omkring med sin T-Ford full av reservdelar till befolkningens vattenanläggningar.

Karl E. Jönsson (1901–1993).

Men Karl Edvin Jönsson var egentligen småbrukare och skogsägare på Verum nr 3 vid vägen mot Norreskog. Eftersom hans far ”Täckare Jösse” var känd som duktig taktäckare fick även sonen ibland finna sig i att kallas ”Täckare-Karlen”. Vid 90 års ålder blev Karl Jönsson i Norra Skåne kallad ”Sveriges äldsta skogskarl”. Han skrev även fina dikter om den bygd där han tillbringare hela livet. I Göingebladet 1987 (nr 1) publicerades Karl E. Jönssons dikt ”Göingevisan” avsedd att sjungas på melodin ”Skånska Slott och Herresäten” och den börjar med: Om Göinges vackra natur vi vill sjunga, det ska vi göra båd´ gamla och unga.

VERUM. Jag skulle vilja inleda denna nyårshälsning med att anknyta till tidningarnas många kåserier om nyordslistan som utges av ”Institutet för språk och folkminnen”. Såsom född i början av 1940-talet och därefter fram till omkring 1965 bosatt i Verum fick jag för egen del såväl höra - som hjälpligt lära mig - vilka gamla ord och uttal som tillämpades där.

Sålunda handlar denna korta berättelse inte om ”nyordslistan” utan om ”Gammelord från Verums socken”.

Dessa två gamla verumsprofiler kunde alla ”gammelord” och använde uttalet ”Eun, beun, steun, eunegreun”. Ture Thuvesson (1904–1985) och Lars Nilsson (1874–1956) kallades oftast av folket i bygden för ”Janna Ture” och ”Ko Lassen”.

Eun, beun, steun, eunegreun
Västerut räknat ungefär bortom Mejarp och Malseröd uttalas diftongerna ”En, ben, sten, enegren” som ”Ein, bein, stein, eingegrein” och österut räknat ungefär bortom Hörlinge och Björkeberga säger man ”Oin. boin, stoin, oinegroin”. Däremellan gäller i Verums kärnområde uttalen ”Eun, beun, steun, eunegreun”. Det var även så att personer födda i Verums socken före omkring 1860 hade vuxit upp med ett rullande r-ljud. Ungefär som det också har varit på Listerlandet i Blekinge.