Nattljus (Oenothera biennis) är en art i familjen dunörtsväxter. Den kommer ursprungligen från östraNordamerika, men finns numera naturaliserad på många håll i världen, även i Sverige.

Den växter främst på torra, steniga eller grusiga platser, ofta på vägrenar eller i industriområden. Nattljus odlades tidigare som prydnadsväxt, men har numera till stor del ersatts av storblommigt nattljus (O. glazioviana).

När sommaren kommer så blir det många tillfällen att besöka marknaderna som återkommer varje år, med allt vad det innebär. O nu var de dags igen att uppsöka marknaden och jag hade tur med vädret, lite blåst och varmt men helt ok. Jag behöver väl inte tala om att på vissa ställe va de knökafullt. Men som en marknadsbesökare så får man tåla en del. Många knallar fanns och utbuden var varierande, allt från godis, kläder, grönsaker, korgar ja listan kan bli lång. Men jag stannade vid ett stånd där olika trä tofflor i färgglada färger trängdes tillsammans med mer vanliga svarta.

En tanke dök upp och jag mindes plötsligt fastän de har gått mer än 50 år.Många år tillbaka så var de så här i min värld, när skolan var slut på försommaren så skulle tofflorna eller rättare sagt det som var kvar av dom lämnas in till byns toffelmakare. Förr på den tien så återanvände man ovanläret på tofflen ytterligare en gång. Det gällde ju att spara och återanvända allt som gick för att spara en krona eller två. 

Och nu var det ju sommarlov och då behövde man inte använda eller slita på tofflor/skor i onödan. Detta märkliga fenomen gällde ju endast barn, vad jag kommer ihåg. Så det blev att man gick barfota hela sommaren, man lärde sig att gå i nyslaget gräs, springa i stubbaåkern och kuta på grusvägen.

Hur hamnade vi här? undrade vi båda, -efter 2 timmars guidning av två äkta entusiaster, som ägnade sin mesta tid till att renovera gamla traktorer från när och fjärran och visa upp dom för folk, som vi, som bara slank in!

Ja, bara traktorer var inte riktigt sant, för här fanns mopeder, skomakeri, radioapparater, autentiskt gammalt kök, syrum med vävstol, diverse verktyg för ull-och linberedning, manglar, tvättkar, symaskiner, snickarverkstad med handdrivan såg och svarv, skomakeri mm.

Ett "höloft" var fullt med motorsågar, båtmotorer och alla tänkbara lantbruksmaskiner från förr.

VITTSJÖ. Som barn åkte han med moder Berit från Umeå till Vittsjö för att hälsa på sina morföräldrar. Här om dagen kom han tillbaka till Vittsjö tillsammans med sin hustru och en kamrat. Han, det är Tomas Bodén som gjorde ”husesyn” i sina morföräldrars villa vid Ramnsjövägen. Nuvarande ägarna Anne och Christer Nyström blev nog något förvånade när en för dem okänd person ville göra ”husesyn”.

Återbesök efter 25 år. F v Birgitta Kristiansson, Henrik Hamilton, fru Wendylloyd, Tomas Bodén samt Margit Persson vid Birgittas fruktträd.

Efter presentation öppnades både dörr och villan för särskådande. På den tiden bodde Arnold och Gulli Olsson i villan. Det var därför som Tomas och hans moder åkte till Vittsjö för att hälsa på mormor och morfar. Tomas var på platsen flera gånger och nu passade han på att hälsa på sina ”gamla” bekanta. Det blev besök hos Birgitta Kristiansson där Tomas hade Ingrid Kristiansson som lekkamrat. Det blev även återseende hos Margit och Ebbe Persson. Tomas hade många minnen från dessa familjer. Hur det var då och hur det hade förändrats på 50 år. Tomas föddes i Köpenhamn i dagarna för 58 år sen.

Iller (Mustela putorius) är ett litet mårddjur. Illern på bilderna är tam och användes till att jaga Kanin och andra djur som lever i gryt hålor och stengärde.

Illern är mycket mindre revirhävdande än andra mårddjur. Det är vanligt att individer av samma kön lever i samma område. Liksom andra mårddjur är illern polygam. Dräktigheten inträffar direkt efter parningen. De fem till tio ungarna föds vanligen under tidig sommar och blir självständiga när de är två till tre månader gamla. Illern äter små gnagare, fåglar, groddjur och kräldjur. Det förekommer att den förlamar sitt byte genom att sticka in tänderna i dess hjärna, för att kunna förvara det i sin håla så att det kan ätas senare.