Lördagskåseri...
Min barndoms veterinärer.
Min barndom berördes dagligen av de djur vår gård hade, deras liv och hälsa. På fyrtiotalet som jag minns väldigt väl och hur mina föräldrar värnade om dem. Men ibland var man trots utgiften tvungen att kalla på veterinär. Vårt nordsvenska sto Pärla födde ett hingstföl som snabbt växte till och behövde “snöpas”. Han skulle nog mot sin vilja förvandlas till en valack. Veterinären kallades och handlingen skulle ske bakom ladugården, vi barn fick absolut inte närvara. Men vi kikade mellan ett par glesa bräder men det var orden den skånske veterinären ropade på äkta skånska som fastnade mest ,han ropade till far “Dra ner honom i öronen”. Det är inte så lätt att lägga en häst på rygg, men det lyckades.