VITTSJÖ. Det var aldrig något snack om saken. Efter en inledning under första kvarten då spelet var jämnt var det Vittsjö som tog över mer och mer. Det mesta fungerade för Vittsjös del, efter säker straff slagen av Jutta Rantala var det som allt lossnade. Matchen kom att sluta 5-0 till Vittsjö.

Jutta Rantalas straffmål öppnade matchen för Vittsjö

Efter första kvarten där det upplevdes att matchen stod och vägde var det hemmalaget som tog över. Vittsjö tar över matchen, skapar fina chanser samtidigt som lagets försvarsspel är starkt. Det syns nu tydligt att Vittsjö är säkrare med bollen inom laget. Det finns en tydlig tanke i anfallsspelet. I 32:a minuten tilldöms Vittsjö straff. Jutta Rantala sätter bollen mycket säkert i mål. Ledningen för Vittsjö gjorde troligen att all nervositet släppte och laget km att ta över helt. Helt plötsligt fungerade allt för hemmalaget. Inte oväntat så kommer 2-0 av Clare Polkinghorne efter en hörna, en säker nick där Umeå-målvakten aldrig gavs en chans. Vittsjö äger matchen och fortsätter rada upp hörnor och skott på mål. Inte alls oväntat kommer efter assist från Clara Markstedt genom Linda Sällström utökningen till 3-0. Med detta trygga result gick lagen till pausvila.

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

VERUM. Uppteckning: Klocka ägd av Ivar Persson i Norreskog, Verum sn. Klockan är tillverkad av Christian Andersson i Sjötorp. Dessa klockor är mycket vanliga i Verum och Visseltofta socknar. Klockan är signerad och bär tillverkningsåret 1849. Jöns Johansson i Verum var allmänt känd som fodralmakare. Priset för klocka med verk och fodral var 25 riksdaler.

Denna notis ingår i den omfattande folklivsdokumentation från Verums och Visseltofta socknar som utfördes av Alf Kahnberg åren 1938 och 1939. Materialet inlemmades i folklivsarkivet och är nu - drygt 80 år senare – en fantastisk källa att ösa ur.

Sommaren 1939 fanns i tidningarna denna notis om de stipendiater som fick uppdraget att göra uppteckningarna:

”Många stipendiater göra uppteckningar om folktradition”.
Folkminnesarkivets insamlingsverksamhet genom utsända stipendiater är denna sommar liksom tidigare inriktad på att samla bidrag till en helhetsbild av forna dagars kultur- och folkliv. Såväl den andliga som den materiella sidan beaktas. Undersökningarna, som beröra landskapen Skåne, Halland, Småland, Blekinge samt Öland, syfta sålunda dels till en uppteckning av all slags muntlig tradition, sägner, visor, seder och bruk i arbetet eller vid årets och livets högtider, trosföreställningar, folkmedicin etc., dels till en inventering av äldre byggnadsskick. Insamlingen av den muntliga folktraditionen är planerad som en komplettering av redan förefintligt material rörande de ämnen som inom de olika folkminnesinstitutionerna i landet äro föremål för bearbetning i och för publicering i den folkloristiska delen av Atlas för svensk folkkultur. (1939-06-23).

VISMARSLÖV. Vad gör man en vanlig onsdag i September? Jo, man kan åka till Vismarslöv.
Vismarslöv är en gammal by ute på den skånska landsbygden i skärningspunkten mellan Klågerup, Genarp, Svedala och Staffanstorp.

I byn finns bland annat Hybystenen, en runsten som upptäcktes under 1600 -talet och långt senare under 1970 –talet bodde Cornelis Vreeswijk i Vismarslöv.

Men i dag var vårt sikte inställt på årets skånska destination 2021 Vismarslövs Cafe & Bagarstuga.

Den 1 juli 2010 öppnades portarna för Cafe och Bagarstugan som blev en samlingsplats för såväl ung som gammal. I huset råder en gammaldags och hemtrevlig miljö.

Spadtag mot fruktad trädskytt

På Hovdalafältets södra del invid ån fanns under 50- talet de så kallade närstridsbanorna. De utgjordes av olika snitslade stråk där soldaterna tränades i att klara situationer som kunde inträffa när de var ute på enskilda uppdrag. Det handlade om skarpskjutning och man sköt i nästan alla riktningar. Ån går ju i en dalgång så höjderna bedömdes väl som godtagbara kulfång.

Första gången jag som volontär skulle genomföra en av banorna har etsat sig fast i minnet. Man skulle vara stridsutrustad, vilket på den tiden innebar hjälm, infanterispade på ryggen under livremmen samt kpist och maga­sinsväska med fyra 50- skottsma­gasin. Den översta patronen·bru­kade emellertid klämmas fast med eldavbrott som följd om man fyllde dem till max. Oruti­nerad som jag var hade jag gjort just det felet. Övningsledaren, i det här fallet en sergeant som var grundutbildad infanterist, följde tätt efter den övande och bedömde insatsen. På P 2, som hade anor från kavalleriet, hade de flesta officerarna och under­officerarna ridbyxor och ridstöv­lar - troligen som en statussym­bol -så också vår sergeant. Byx­orna hade gult mollskinn i baken och på lårens insida, ridstövlarna var högskaftade och blankput­sade -det var en mycket prydlig sergeant som ledde övningen.