VERUM. I en berättelse om hur livet gestaltade sig i slutet av 1800-talet omtalar Ester Olsson en i trakten välkänd vandringsman. Han hette Nils Persson och bodde i en torpstuga i Mejarp. Mannen kallades för Göken, vilket sammanhängde med en av hans försörjningskällor. Hans andra - och hederliga - inkomstkälla var att hämta och lämna kreatur åt bönderna. Hans långa ko-vandringar kunde sträcka sig till platser långt upp i Småland.

En gård i samma by ägdes från början av 1900-talet och fram till omkring 1940 av syskonen Lars och Anna Eleonora Nilsson. De var bägge födda på den närliggande gården Assaretorp. Lars kallades Ko-Lasse eftersom han sysslade med kreaturshandel och systern var hans tämligen tillbakadragna husföreståndarinna.

Nils Persson (Göken) med sin vandringsstav	Lars Nilsson (Ko-Lassen) på ”ljugarebänken” i Verum	Ungdomsporträtt av Anna Eleonora Nilsson

VERUM. Torparen och stenhuggaren Per August Brodd som var född i Kvillinge församling i Östergötland blev 1895 på Bornholm gift med änkan Sofia Lovisa Nilsdotter från Verum. Sofia medförde då en son och en dotter från sitt första äktenskap. De sista fem åren av 1800-talet fram till mitten av 1899 var August Brodd verksam som stenhuggare på Bornholm och familjen bodde då i Allinge. Där föddes år 1896 dottern Agnes, sedermera skicklig konstväverska och år 1898 föddes sonen Ragnar, som blev snickare i Bjärnum.

(Bild till vänster) Systrarna Agnes Brodd 20 år och Hanny Brodd 16 år som elever på Vävskolan i Vittsjö ca 1917
(Bild till höger) Sofia Brodd från Lilli Zickermans film 1917

I halländska Söndrum föddes stenhuggaredottern Hanny
Sommaren år 1899 flyttade familjen till Söndrums stenhuggeri i södra Halland. Det var under vistelsen där som den yngsta dottern Hanny Ingeborg föddes. Hela familjen med Sofias två barn från första äktenskapet och de tre gemensamma barnen flyttade i slutet av 1901 därifrån tillbaka till Sofias födelsesocken Verum. De blev då bosatta på Jakobstorp i Magnarp. Äldsta dottern Agnes Brodd hade sin vävateljé där åren 1934-1954. Fadern Per Alfred avled 1933 och modern Sofia dog 1947.

VERUM. I slutet av 1800-talet bodde en piskmakare som hette Sven Olsson och hans kvinna Hanna Nilsdotter på ett torp långt nere i Brogårdens skogsmarker. Skogsskiftet (1:31) gränsar till Potteboda/Djupadal och kallas fortfarande för ”Piskens”. I torpstugan fanns även Hannas stora barnaskara bestående av tio barn, fyra pojkar och sex flickor, som hade olika ”fäder”. Barnen var födda åren 1877 till 1901 och av allt att döma var Sven Olsson far åtminstone till de tre yngsta barnen. De två äldsta, vilka bar efternamnen Månsdotter och Svensdotter, var födda i Höörs socken och de övriga åtta föddes i Verums socken.

Sven Olsson, som var född i Asarum vid Karlshamn 1836, hade gått till sjöss på 1860-talet och blev på nyåret 1863 marinsoldat i Karlskrona med namnet Bolinder. Han gifte sig 1865 i Karlskrona med en 45-årig piga som var född i Åstorpstrakten. Hustrun avled 1886 utan att de fått några gemensamma barn. Men i en notering sägs att hon förut fått två oäkta söner. Ett av barnen, August Bengtsson som var född 1849 i Björnekulla (nuv. Åstorp), bodde då hos modern i Karlskrona.

VERUM.

Hösten 1952 inflyttade en 26-årig kvinnlig folkskollärare till ett dragigt hyresrum i det nuvarande församlingshemmet vid Verums kyrka. Hon blev sedermera på 1990-talet känd som en av de första prästvigda kvinnorna i Sverige att ”komma ut” med sin homosexualitet. Hennes namn var Kerstin Hammarsten och hon hade förut varit lärare i västra Blekinge. Den unga läraren stannade bara två år i Verum och efterträddes av Lars Thylén. Kerstin Hammarstens lärarkolleger de två läsåren 1952/53 och 1953/54 var Ruth Olsson, Carl Nordström och Arvid Andersson.

Fr. v. Kerstin Hammarsten, Arvid Andersson och Carl Nordström

Klassfoto från Verums folkskola. Framför fröken Hammarsten
Rast under Verums skolas utfärd till Helsingör våren 1953.
står fr. v. eleverna Lars Paulsson och Robin Gustavsson.

Kerstins far tillhörde en originell släktkrets
Kerstin Hammarsten når sin nittioårsdag under 2016. Hon föddes i Stockholm 1926 som dotter till bergsingenjören Torsten Hammarsten och hustrun Ingeborg, född Hallgren. Eftersom faderns syster konstnären Signe Hammarsten var gift med bildhuggaren Viktor Jansson var deras dotter Tove Jansson en av Kerstins kusiner. Signe Hammarsten-Jansson var anställd vid Finlands Banks sedeltryckeri, men var mest känd som illustratör och skämttecknare. Hon lär ha formgivit drygt 170 finländska frimärken och utformade även sedlar och obligationsbrev.

VERUM. Det har hört till lokalpressens rutiner att på årets första dagar presentera befolkningsstatistik. Detta har på en del håll omintetgjorts av sockensammanslagningar, men Verums församling har ännu lyckats bevara sina gamla gränser. Befolkningen där har sedan juni 2014 ökat från bottennoteringen 433 till nuvarande 453 invånare. Men för femton år sedan var mer än 500 personer skrivna i Verum.

Wilhelm Wahlquist (kh och prost 1836-1858) angav att folkmängden i Verums socken (mankön/qvinkön) mer än fördubblats mellan 1750 och 1845. Trots att över 300 personer därefter fram till 1880-talet emigrerade hade folkmängden då nått 1.700.

”Freden, vaccinet och potäterna” minskade dödligheten
Om vi gör en tillbakablick 200 år finner vi att det lägsta dokumenterade dödstalet mellan åren 1750 och 1900 för Verum inträffade just åren 1815 och 1816 med bara 7 och 5 dödsfall. År 1815 hade Verums socken ca 750 invånare. (Om den låga siffran - en fjärdedel av normalt - beror på att den alkoholberoende prästen slarvat med noteringarna undandrar sig nu säker bedömning.) Genomsnittet var annars under 1800-talet 24 dödsfall per år. Bortsett från 1815-1816 var det endast åren 1804 och 1824 som dödstalet var lägre än 10.

De högsta dödstalen under 1800-talet inträffade år 1865 samt åren 1830 och 1831 då många dog av nervfeber eller tyfus.

Men även olyckor vållade dödsfall med jämna mellanrum, ibland beroende på drunkningsfaran i Vieån, Helgeån och Skeingesjön.