VERUM. Mina föräldrar, som var lanthandlarparet Margit och Birger Pettersson i Brogården/Verum, ville vid mitten av 1950-talet se till att deras barn (jag och min lillebror) blev intresserade av djur och natur. En dag for därför min far upp till dåvarande stationsföreståndaren på Hästberga kraftverk Edvard Nilsson. Denne, som var bror till Norra Skåne-krönikören och bonden ”Ture i Matberga”, var mycket intresserad av getavel och han sålde den dagen en liten bockakilling till min far. Edvard var också flitig uppfödare av islandshästar.

Min bror som vid det laget var i femårsåldern tyckte att killingen var en trevlig lekkamrat. Han döpte den till Pelle.

Dessutom tyckte butikens kunder det var mycket roande att inbjuda geten att smaska på de dåförtiden mycket populära lakritsrullarna. Många minns säkert denna godsak som hade en liten karamellkula i mitten. Många sådana såldes den sommaren i butiken. Kunderna höll tummen och pekfingret mot sockerkulan i mitten medan killingen tuggade i sig lakritsremsan i full fart.

Alla i Verum tyckte om Pelle utom en av de närmaste grannarna som en vacker dag blev av med alla sina morötter i trädgårdslandet. Det hände när vi i familjen en sommardag hade varit iväg och badat i havet vid Mellbystrand. Vi stängde in Pelle i den då vakanta hönsgården, men redan efter en timme hade han rymt genom ett hål i staketet. Så var grannens alla grönsaker borta för den säsongen.

Klipp från Svenska Dagbladet fredagen den 18 juli 1913.

Tidningsanka om en järnvägsresande 84-årig gumma från Verum?
Sommaren 1913 cirkulerade i svenska tidningar – och även i de svenskamerikanska bladen Svea och Omaha-posten - en berättelse med rubriken ”Skånegumman ville träffa kungen”. I Svenska Dagbladets utgåva fredagen den 18 juli 1913 kan man under avsnittet ”I marginalen” läsa: På onsdagen anlände hit på järnväg en 84-årig gumma Elna Johansdotter från Verums församling.

Av den fortsatta berättelsen framgår att gumman insisterade på att träffa kungen – som vid det laget var Gustav V. Hon ville ha hans hjälp att få pengar till underhåll som förvägrats henne på något orättvist sätt. Sedan hon fått besked att det inte gick att träffa kungen, vände hon sig till Civildepartementet där hon förgäves satt och väntade resten av dagen. Tidningen avslutar den hjärtskärande skildringen i följande ordalag: ... då ämbetsverket på eftermiddagen stängdes fick man ledsaga den gamla till polisen, som ombestyrde hennes återfärd till Skåne. En del tidningar har på sista raden i artikeln skrivit: Den gamla hade nämligen rätt liten reskassa.

VERUM. I gammal tid hade Skåne inga egentliga ”fotsoldater”. I denna tidigare danska provins fanns då endast hästburna krigare. Om man bortser från de värvade artilleristerna var därför alla skånska soldater före 1812 ryttare som tillhörde ett dragon- eller husarregemente.

En dragon förflyttade sig till häst och stred till fots. En husar däremot satt kvar på hästryggen under striden och levde farligt. En av Napoleons generaler lär ha sagt: En husar som inte är död som 30-åring är en odugling. Ibland påstod man skämtsamt att dragonerna ”anföll till fots men flydde till häst”.

När det impopulära beslutet att i Skåne sätta upp två roterade infanteriregementen skulle genomföras efter förlusten av Finland bildades inom Norra skånska regementet ett kompani som fram till sommaren 1816 bar namnet Verums kompani. Detta kompani blev uppsatt på mönstringsstället Röinge den 10 februari 1812. Kompaniet hade 155 nummer (dvs soldater) och det tillhörde regementets första bataljon tillsammans med Rågeröds, Strövelstorps och Filkestads kompanier. Andra bataljonen bestod av Färlövs, Sövde, Tommarps och Löderups kompanier.

VERUM. Den danske greven Harald Holck, som tillhörde en gammal förnäm adelsätt, blev 1873 ägare av Skeinge och Björkeberga säterier i Verums socken. Det har sagts att han var den siste manlige personen i sin ätt. Dock finns uppgifter om att en person som hette Rudolf Valdemar Hugo Thuerecht Holck Neess i september 1891 blev far till ett barn som föddes i Maribo i Danmark av ogifta pigan Ingrid Svensdotter från Gubbarp i Verums socken. Barnafadern var son till greve Holcks förvaltare Anton Neess och hustrun Mette. De bodde några år på Björkeberga och därefter under 1890-talet på Måssaröd i Osby socken. Varför Rudolf, som var född 1848, hade tillägnat sig efternamnet Holck tycks vara en väl förborgad hemlighet.

Greven Harald Sophus Holck-Winterfeldt (1848-1919) var gift med baronessan Harriet Charlotte Schaffelitzky de Muckadell (1853-1923). Under tiden som ägare av godsegendomarna i Verum drabbades de danska makarna av tragiska händelser. Två av barnen dog 1881 och dottern Magna, född 1884, blev redan som barn psykiskt sjuk. De fyra flickor som fanns kvar i familjen och nådde vuxen ålder var: Sofie (född 19/5 1875 i Verum), Polly (född 30/8 1882 i Köpenhamn), Olga Fanny (född 1/7 1887 i Verum) och Karen (född 16/7 1889 i Verum).

Baronessan	Fröknarna Olga och Karen	Fröknarna Sofie och Polly

Detalj av bild från omkring 1907 (Ur: Thore Brogårdh Den gamla bilden berättar, 1980)

Hustrun och döttrarna blev i slutet av 1800-talet, måhända som en följd att de tragiska händelserna, gripna av missionsläran. När det skulle bildas ett missionssällskap i Verum föreslog kyrkoherden att Lars Persson på Nygård skulle bli ordförande. Denne och prästen kom i en dispyt om den rätta läran, vilket grevinnan åhörde. Eftersom hon var ängslig om sin själs frälsning, men också starkt fästad vid kyrkan och prästen sa hon till Lars att det inte gick an att svara prästen så. Då svarade Nygårds Lars: ”Jo, jag har Guds ord på min sida, så det går an.”

VERUM. I december 1924 utgavs den porträttbiografiska boken Skåne-Köpmän. Bakom utgivningen stod ett antal sammanslutningar inom den svenska handeln, främst huvudorganisationerna Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Grossistförbund.

Porträttdelen omfattade omkring 670 sidor med en indelning i de två avdelningarna STÄDERNA och LANDSBYGDEN. Under avsnittet ”Verum” avbildas ägaren av ”engrosfirman” N. A. Håkansson i trävaror samt porträtt av ägare till följande tre firmor i specerier och kolonialvaror: Enock Nilsson, T. G. Olofsson och Wict. S. Pettersson.

N.A Håkansson	Enock Nilsson	T. G Olofsson	Witt. S Pettersson

Stationssamhället Bjärnum representerades av ett porträtt. Det var ägaren av Albert Olofssons herrekipering. Även från Vittsjö fanns ett köpmansporträtt. Det var Johan Zaunders vilken drev Wittsjö spannmålsaffär.