Nybyggare i Nya Zeeland och höga jurister med rötter från Grantorpet i Verum

VERUM. För några år sedan blev jag kontaktad av Lynn och Tim Stapleton, vilka är bosatta i staden Hamilton på Nya Zeeland.

De efterlyste sina rötter tillbaka i våra trakter i nordöstra Skåne från svensken Bror Erik Friberg. Denne var född i Kristianstad år 1839 och hade tillsammans med sin tyskfödda hustru Cecilia Böhme emigrerat till Nya Zeeland år 1866.

Friberg var på 1870-talet en emigrationsagent som medverkade till att skandinaviska utvandrare kom till bosättningarna Norsewood och Dannevirke på Nordön. Friberg fick i uppdrag av den Nya Zeeländska regeringen att rekrytera skogsvana skandinaver för att bygga vägar och järnvägar på östra delen av Nordön. Att rekryteringen huvudsakligen kom att omfatta norska utvandrare sammanhängde med att regeringarna främst i Sverige men också i Danmark, under intryck av missförhållanden kring den omfattande fattigemigrationen till Nordtyskland, beslutat om strängare regelsystem för agentverksamheten.

I boken ”Svenskarna i Nya Zeeland” av Sten Aminoff från 1988 omtalas Bror Erik Fribergs verksamhet enligt följande: När den nyzeeländska regeringen beslutade att rekrytera skogsvana skandinaver till det hårda arbetet att röja urskogen Seventy Mile Bush söder om Hawkes Bay på Nordöns östra sida anmälde Bror Erik Friberg, en universitetsutbildad svensk (född 1839 i Kristianstad) sina tjänster.

Friberg skickades till Norge där han lyckades väl, med löften om i stort sett gratis överresa, garanterat arbete med vägbyggen och inköp av 40 Acre mark (drygt 16 hektar) på mycket förmånliga avbetalningsvillkor. Emigrationen från de skandinaviska länderna till Nordamerika hade tagit fart och många ville dit, men biljetten var dyr. Nya Zeeland blev ett lockande alternativ, trots att de flesta emigranter troligen inte hört talas om detta avlägsna land innan Friberg dök upp.

I februari 1876 fick Friberg medborgarskap i Nya Zeeland, som då var en koloni inom det Brittiska Samväldet, och året därefter blev han utnämnd till fredsdomare. Han avled dock redan 1878. Den inledningsvis omtalade Lynn Stapleton, född Green, är Bror Erik Fribergs dotterdotters dotterdotter.

Bror Erik Friberg föddes i Kristianstad, den 6 juli 1839, och var son till ogifta 19-åriga pigan Else Margareta Lundgren. Fadern var tygvaktaren och drätselkamreraren Nils Eric Friberg (1808-1849).

Det var genom Fribergs mor Else som rötterna kan knytas till Grantorpet i Verums socken. Hon var född 1815 på Svabesholms kungsgård och officersboställe på Österlen av trädgårdsmästaren Eric Mårtensson Lundgren (född i Gällarehuset i Kviinge socken 1787) och hustrun Christina. Denne trädgårdsmästare var son till Mårten Sonesson vilken var född i Grantorpet 1768.

En äldre bror till denne Mårten hette Håkan Sonesson. Han föddes 1766 i Grantorpet och blev på krokiga vägar anfader till statsrådet och kammarrättspresidenten Nils Quensel. Släktledet dit går via Håkans son Christen Håkansson. Han föddes 1799 i Grantorpet och blev far till knivsmeden Jöns Christensson på Klenabacken i Stoby. Knivsmedens dotter Anna var på 1880-talet kassörska på Frimurarhotellet i Kristianstad och hon ”tjusade” den unge juristen - sedermera justitierådet Eberhard Quensel - till den grad att hon blev hans hustru 1891.

Eberhard Quensel (1855-1946) tjänstgjorde vid Skånska hovrätten i Kristianstad på 1880-talet. Eftersom knivsmedens hustru kom från den s.k. Oredssläkten i Stoby besökte Anna Quensel och hennes barn ibland släktens gård Olahus. Denna släkt är fortfarande känd i de göingska lantbrukarkretsarna genom Glenn och Charlotte Oredsson på Skea Gård i Stoby, en gård som förvärvades av Glenns farfars far Ola Oredsson 1885.