Utan elström stannar Sverige. Utan bensin/diesel lamslås Sverige. Så illa är det i dagens sårbara samhälle. Bensindropparna har varit ransonerade flera gånger sen bilarna började rulla. Vid Första världskriget rullade inte så många bilar att begränsningar behövdes. Från början var bensin en apoteksvara, sen kunde järnhandlaren utöka sitt sortiment med bensin. 1922 började Texaco sälja bensin från oljefat och året efter kom BP in på marknaden. En organisation bland droskägare bildades för att pressa ner bensinpriset som då hade stigit till 70 öre per liter. År 1951 hade denna organisation lyckats pressa ner priset till 56 öre per liter. År 1969 hade priset stigit till 90 öre per liter. År 1946 öppnades BP i Emmaljunga med bensinförsäljning. Redan 1940 blev det allmän ransonering även av bensin och eldningsolja. Efter ett par år fanns ersättning för bensin. Då började bilar, bussar, traktorer, motorcyklar och andra fordon att utrustas med gengasaggregat. Råvaran till dessa nya aggregat var det ingen brist på då skogarna i landet hade myckenhet av råvaran. Omkring 1941 fanns det över 70 000 fordon utrustade med gengasaggregat. Det var gyllene tider för tillverkare av dessa aggregat. Flera industrier ändrade också sin tillverkningen och hundratals patent registrerades.

Verum. Februari månad är ju årsmötens tid för samtliga föreningar så även för Verum:s SPF förening, och jag skall tillbringa eftermiddagen med pensionärerna, platsen är församlingshemmet vid kyrkan i Verum, spännande.

Ordförande Håkan Håkansson hälsade alla hjärtligt välkomna till denna träff och lämnade så över ordet till sångkörens ledare; Curt Nilsson och till körmedlemmarna. Han och kören bjöd på såväl nya som äldre sånger som många av pensionärerna kunde sjunga med i. Stämningen var hög och hjärtlig, undrar om det var ”Valentin” som gjorde dagen? Många medlemmar fanns på plats, drygt ett 50 tal och alla tycktes trivas ypperligt. Glädje och lite allvar blandat är ju en bra idé men idélådan var tom, kanske senare under eftermiddagen? Ordförande Håkan tackade sånggruppen för deras insats och tillsammans gav vi dom en varm applåd. 

• Lokföraren på Pågatåget var nog lite vilse i geografin under förra helgen. Det sägs vara ett mekaniskt fel varför hela tågsättet stannade söder om Emmaljunga. Folkhumorn gjorde gällande att antingen hade lokföraren tänkt stanna vid Emmaljunga station. Eller kanske var tanken att stanna vid ”Emmaljunga södra”. Där fanns en hållplats vid barndomens järnväg, intill Mariero. Markägaren hade då upplåtit mark till järnvägen under förutsättningen att tåget stannade när markägaren viftade med en röd flagga. Nu börjar den röda flaggan att bli allt solkigare!

Kanske hade föraren av Pågatåget stannat för röd flagg som tecknaren tänkt sig?

• Nu har tydligen fler insett nödvändigheten att anmäla brottslig verksamhet. Detta är nödvändigt för statistikens skull. Risken finns annars att någon klappar sig på bröstet och talar om hur duktig jag är!

Att slå ett rekord i virkade mormorsrutor gör sig inte av sig själv. Nej, till det fordras många händer och mycket garn. Rekordet som ska slås innehas av Växjö med med en filt på 405 kvadratmeter! Vår intention är att få ihop 430 kvadratmeter.

Jag skriver vi, för uppskattningsvis sitter mellan 2 – 300 personer och virkar, men medlemsantalet i gruppen ”Mormorsrutor – Rekord” är över 700 st.

Den person som jag valt att intervjua är Cecilia Haapasaari i Västra Frölunda. Hon är inte den som kläckte idén från början, men den som tog tag i spakarna och styrde upp skutan när det krisade. Projektet startade de 20 augusti 2016 och pågår till juli månad 2017. Då hoppas hon att de fått ihop 19125 rutor till en fyrkantig filt! Detta kommer att ge 456 barnfiltar (gånger 2 så blir det en vuxenfilt).

I äventyrens stad fortsättning!!! En lördagskväll när jag passerat Järntorget och nått Linnégatan blev jag hejdad av en man i trettioårsåldern. Hej, vill du ha en sup eller två sa han med ett leende i sitt mycket solbrända ansikte. Gärna sa jag, utan några baktankar, jag som knappt visste vad starksprit var. Vi skålade direkt ur flaskan, men min ovana vid starka drycker spred obetänksamhet och oförsiktighet.

Strax var vi väg till min nye “väns” lägenhet i Masthugget, ty festen skulle inte vara slut bara för att bjudflaskan var tom. Den solbrände visade sig vara en tillfälligt avmönstrad sjöman, namnet saknar betydelse då “vänskapen” blev mycket kort. Det hela blev skrämmande för mej som fortfarande bar på en hel del lantlig oskuld. Så när min “gode vän” började tafsa på min stelnande kropp började åtminstone en varningsklocka ringa i mitt lite omtumlade huvud. Just då sände jag åtminstone ett tack till Birgitta från Majorna som visat mej hur ett relativt normalt umgänge skulle gå till.                                 

Mitt i allt det omtumlande begrep jag att detta var något jag borde fly från. Som tur var stod dörren olåst så inget hindrade mej från att nå trapphuset, lite vilsen, med hjärtat uppfluget i halsgropen, hamnade jag utanför porten. På darrande ben nådde jag Prinsgatan 7. Skuggan av det som hände denna kväll gjorde att jag kände mej en aning förföljd, men av skadan lite klokare dock ej så värst vis.

Johnny, som fortsätter åtminstone lite till