Rostand (Tadorna ferruginea) är en fågel som tillhör familjen änder.


Rostanden är en ganska stor and som mäter 58–70 centimeter på längden, med ett vingspann på 110– 135 centimeter. Den är lätt igenkännlig och har orange-brun fjäderdräkt med ljusare huvudet. Vingarna är vita med svarta övre handtäckare och handpennor, och gröna armpennor. Den simmar bra och påminner mer om en gås än många andra änder, när den flyger. Könen är lika, men hanen har en svart ring längst ned på halsen under häckningssäsongen, och honan har ofta en vit fläck i ansiktet. Lätet är ett ljudligt vilt tutande.

LANDÖN. Så här i högsommaren genomförs på många platser underbara kulturella evenemang.

Hamnen vid Landön gästades av Emil Sigfridsson och Jonas Svensson under veckan. Den flera hundra personer stora publiken bjöds på ett mycket varierat musikutbud. Kända låtar av Cornelis Vreeswijk varvades med stycken från musikals. Musikutbudet var stort och konserten varade i drygt två timmar.

Publiken njöt naturligtvis både av den vackra musiken, den underbara och ljumma kvällen som var vackert inramad av den lilla hamnen och havet i bakgrunden.

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett.

De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena.

Skrattar bäst som skrattar sist!

Vid mitten av 1950-talet tjänstgjorde jag vid en plutonchefsskola. Avdelningen skulle ha kvällstjänst och en tämligen nyutexaminerad sergeant var på vecko- och dagsprogram uppsatt som övningsledare med furir Claesson, det vill säga undertecknad som medhjälpare. Han hade inte kontaktat mig, men jag hade "läst på" det aktuella ämnet för att inte vara helt oförberedd. Soldaterna stod uppställda i kompanikorridoren klara för övning, men övningsledaren dök inte upp.

Det var torsdagskväll och traditionell ärtmiddag på mässen -kunde han möjligen ha dröjt sig kvar där? Ett telefonsamtal bekräftade misstanken. Han hade inte en aning om att han skulle leda kvällstjänsten och jag erbjöd mig att ta hand om övningen. "Nej för tusan - jag kommer" sa han. Tydligen hade han inget större förtroende för min kompetens.

VITTSJÖ. Det finns ett ordspråk som säger ”Efter regn kommer solsken”, -och kan ni tänka er det stämde så precis inför onsdagens sångkväll på Raka spåret.

Vi var ett 30 tal personer som kommit dit för att se och höra när Arne Dahlstöm och Mats Lunnergård spelade för oss.

Arne spelade klarinett ackompanjerad av Mats på sin elorgel. Och mellan varven fick dom även sällskap från trafiken på 117 och ett och annat tåg som passerade, fast dom var ju inte taktfasta precis.

Sven Röstin, komminister i Vittsjö-Verum pastorat hade fått förmånen att dela ut häften med Allsånger till oss församlade och från detta häfte inleddes kvällen med att vi tillsammans sjöng melodi nr 7 som börjar ”Den blida vår är inne och nytt blir jordens hopp” följt av melodi nr 6 ”Nu är det härligt att leva” .