Lördagskåseri...
Gårdshunden Tussi.
Hon anlände till byn som fraktgods på Skåne/Smålandsjärnvägen i en ganska rymlig pappkartong med sugande tidningspapper på botten och med en rejäl vattenskål som färdkost. Det hade säkert varit en skräckfärd från kenneln i Västergötland i den skramlande godsvagnen och det var troligen därför som hon livet igenom var fruktansvärt rädd för buller.
Jag hämtade henne på järnvägsstationen och hon tjöt av lycka när jag tog upp henne ur kartongen. Under hela hemfärden slickade hon mig oavbrutet i ansiktet där hon satt nerstoppad under skjortan. För att ytterligare markera sin glädje kissade hon ner mig två gånger. Det värmde i hjärttrakten att känna sig så uppskattad.
Hon artade sig emellertid väl på det lilla torpet och tilldelades en gårdshunds vanliga arbetsuppgifter under fars sakkunniga ledning. Ett par yngre systrar svarade för lek, bus och kel i väl avvägda proportioner. Själv hade jag flyttat hemifrån och dök bara upp lite då och då under veckosluten men hon verkade inte ha glömt sin välgörare som frälst henne från isoleringscellen vid ankomsten.