Lördagskåseri...
Djur och otur. Mina kåserier har ibland handlat om min tid som lantbrevbärare. Har nog bortsett lite från de djur som varit mina vänner eller som kommit i min väg under resans gång. Trots att det är tjugotvå år sen jag sa adjö till mina kunder så sitter en hel del kvar i min högra hjärnhalva. Bland de djur som jag träffat så är nog hästarna de som stått mej närmast. De blev så tama ,så om jag ropade “Var är hästen” så dök de upp i sporrsträck var de än befann sig på åkern.
Visst hade jag börjat att locka dem med sockerbitar och en häst glömmer som bekant aldrig. Nån kunde sticka in nosen och gnaga på ratten när godiset började tryta.