VERUM. En del yngre personer behöver måhända söka sig till någon dialektordbok för att riktigt fatta vad som menas med första ordet i rubriken.
Hembygdsskribenten Albin Sjöberg har i en trevlig artikel om Näshults diversehandel vid Vetlanda förklarat begreppet såhär (Barometern 1950): Där har jag tillbringat många angenäma timmar under årens lopp som bodhängare. Detta är den vedertagna benämningen på dem, som gärna vilar sig där en eller annan timme emellanåt för att träffa folk och höra nyheter. Där får man spörja vad som händer i bygden. Fredags och lördagseftermiddagar är trafiken särskilt livlig.
En annan skribent gjorde tillägget: Som regel hölls handelsbodarna öppna från klockan åtta om morgnarna till niotiden om kvällarna, men eftersom butikerna ju också var samlingsplatser för folk utan köpkraft, s.k. bodhängare, så kunde det hända att snacket pågick långt efter den ordinarie stängningstiden, ja, ibland fram till midnatt. Man körde nämligen inte ut några kunder, utan väntade beskedligt på att de självmant och utan påtryckningar skulle avlägsna sig.
Folke Svensson under intagande av en prilla (t.v.) Oskar Olofsson på cykeltur i Verum en kall vinterdag (t.h.)
Eftersom jag är uppvuxen i lanthandelsmiljö har jag rätt stor erfarenhet av bodhängarnas stil och speciella egenskaper. Det fanns några olika sorters bodhängare som brukade hålla till i bygdens butiker. Det kunde vara ogifta dagsverksarbetare med ojämn tillgång på arbete och som ofta hade miserabla bostäder eller duktiga kroppsarbetare som emellanåt unnade sig några friveckor för att ”festa om”.