Boktips, PENNSKAFTET av Elin Wägner
Boken utkom för första gången år 1910 och har kampen för kvinnlig rösträtt i fokus.
(Om man får tro Barbro Alving, som har skrivit ett intressant förord i den utgåva jag just nu sitter med, är den också ”en pionjärroman för en friare syn på kärleken, en ny erotisk moral för kvinnans del”.)

Titeln syftar – om någon undrar? – på romanens huvudkaraktär, en ung och entusiastisk journalist vid namn Barbro Magnus. (Inledningsvis ett slags skrivande neutrum – men allt mer kvinna ju längre fram i boken man kommer.)
Förutom Pennskaftet representeras Sveriges kvinnor i den här berättelsen av en flock damer ur över- och medelklassen som, trots en del psykiska och praktiska svårigheter, med liv och lust – och äkta hälfters goda minne – bedriver sin viktiga opinionsbildande verksamhet på de arenor som står dem till buds.
(Ett bastant hembiträde - en skånska som heter Kristin – spelar också en viss roll i berättelsen – men bara som hembiträde – någon stridskamrat är hon inte.)
Man rekryterar, man organiserar och man delar ut flygblad – men man argumenterar egentligen inte särskilt övertygande för sin sak och diskussionerna – som för övrigt mest förs mellan de engagerade kvinnorna själva – hettar sällan eller aldrig till.
Idag jämt fördelat vid det så kallade herrbordet, skönt när inte stolarna har namn av gammal vana. Trevligt när man kan ta sig för och komma samman en stund, för visst är det roligt och framför allt så smakar maten mycket bättre när man har bordsgrannar. Samtidigt som solen tittar fram är konversationen igång om väder och vind, bara det är ju plus i kanten.

