Boken utkom för första gången år 1910 och har kampen för kvinnlig rösträtt i fokus.

(Om man får tro Barbro Alving, som har skrivit ett intressant förord i den utgåva jag just nu sitter med, är den också ”en pionjärroman för en friare syn på kärleken, en ny erotisk moral för kvinnans del”.)

Titeln syftar – om någon undrar? – på romanens huvudkaraktär, en ung och entusiastisk journalist vid namn Barbro Magnus. (Inledningsvis ett slags skrivande neutrum – men allt mer kvinna ju längre fram i boken man kommer.)

Förutom Pennskaftet representeras Sveriges kvinnor i den här berättelsen av en flock damer ur över- och medelklassen som, trots en del psykiska och praktiska svårigheter, med liv och lust – och äkta hälfters goda minne – bedriver sin viktiga opinionsbildande verksamhet på de arenor som står dem till buds.

(Ett bastant hembiträde - en skånska som heter Kristin – spelar också en viss roll i berättelsen – men bara som hembiträde – någon stridskamrat är hon inte.)

Man rekryterar, man organiserar och man delar ut flygblad – men man argumenterar egentligen inte särskilt övertygande för sin sak och diskussionerna – som för övrigt mest förs mellan de engagerade kvinnorna själva – hettar sällan eller aldrig till.

(En politisk motståndare värd namnet är kanske ändå den ”högerbaron” som sitter i riksdagens första kammare – och som lekande lätt pratas omkull av det frejdiga Pennskaftet.)

Det är för övrigt just rösträtten kampen gäller – ingenting mer och ingenting mindre. Någon jämställdhet av det slag vi talar om idag står inte på kvinnornas agenda, även om Pennskaftet, som på något sätt representerar den ”nya” kvinna i den här romanen, också drömmer om att, någon gång i framtiden, kunna förena sin yrkeskarriär med det (mycket traditionella) familjeliv hon så innerligt börjat sukta efter, sedan hon, någonstans mitt i alltihop, blivit kär i Dick;

- Dick, det är inga gränser för hur jag vill att du skall skämma bort mig och kyssa mig!

- Du är en duktig flicka, sade Dick tröstande, och därför skall du också bli gift med mig snart. 

När man närmar sig slutet på denna ”viktiga och ännu friskt levande roman”, är kvinnornas strid inte vunnen - och Pennskaftet är fortfarande ogift - men saker och ting är på gång, i rörelse, och vi läsare har fått följa med en bit på väg mot ljuset, guidade av Elin Wägner, en person som själv var starkt engagerad i kvinnofrågor – och en angelägen författare.

(Tänk vad tiderna förändras förresten – för hundra år sedan, lite drygt, kämpade människor i det här landet fortfarande för att få gå och rösta – i dag skiter folk i alltihop och vänder på klacken och går hem om kön till valbåset är för lång – jajamensan!)