En hönas himlafärd

Under min uppväxt under andra världskriget på ett litet torp hade vi höns. De utgjorde en viktig del i familjeförsörjningen eftersom det var ransoneringstider, dessutom tillhörde äggapengarna enligt gammal hävd hemmafrun.

Frigående höns utvecklar individuella beteenden precis som människor. Den här egenskapen försvinner i stor utsträckning när individerna föses samman i burar eller för människor i tätorter, stora arbetsplatser, skolor eller dylikt. Där gäller det att anpassa sig och göra som alla andra. Det är väl därför som alla original tillhör gången tid.

Den här berättelsen handlar om en speciell höna. Det var omöjligt att hålla henne instängd i hönsgården. På något sätt tog hon sig alltid ut. Vi hittade inga hål eller glipor i nätet trots upprepade kontroller. Vingfjädrarna var hårt klippta på ena vingen för att undvika flykt över nätet - sådana försök resulterade i en kraschlandning efter okontrollerad looping eller roll. Hon tog sig emellertid trots detta ut och in när hon själv bestämde. Hon verkar känna på sig när hon var bevakad för då gick hon snällt omkring bland de andra hönsen, men tittade man bort ett litet ögonblick så - vips var hon ute. När det vankades något gott inne i hönsgården då fanns hon där och i god tid före ”läggdags” så var hon också på plats och bevakade den bästa platsen på sovpinnen, nära tuppen. Hans ”hårdhänta” uppvaktning utsattes hon för oftare än de andra hönsen så hon hade en framstående plats bland våra värphönor.

EMMALJUNGA. Mörkret har ännu sitt grepp om jorden vid 6-tiden på morgonen. Trots duggregn dämpar snön och det är i det närmaste alldeles tyst.
Snön krymper undan för undan och vi får vara glada för de vinterdagar vi haft här i Skåne.

Plötsligt dyker det upp en figur i vårt synfält. Rund om magen och med armar som kan krama flera åt gången! Om han nu får det? Underbart att veta att det fortfarande finns barn och vuxna med barnasinnet kvar. En snögubbe eller en snölykta spelar ingen roll. Minnena från barndomens vintrar gör att man känner glädje över att kunna åstadkomma något med snön.
Man bli aldrig för gammal! 

VERUM. När Jan Myrdal avled 93 år gammal den 30 oktober 2020 kom många hyllningar och minnesrunor. Dock var några av dem kluvna och en del även rent hatiska. Hösten 2013 sände han med min hjälp en ”snygg och lagom stor blomsterhyllning” till en släktings begravning i Kristianstad.

Jan Myrdal (1927-2020)	Gustaf Carlman (1906-1958)

På hemsidan för ”Jan Myrdalsällskapet” kan man läsa Jan Myrdal är död. Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit. Slutraderna i sällskapets minnesberättelse lyder: Personen Jan Myrdal är död. Att önska frid över hans minne vore ett uttryck för den borgerliga sentimentalitet som han avskydde.

I Svenska Dagbladet skriver Kaj Schueler: Bokslutet över den svårfångade Jan Myrdal måste innehålla två kolumner. En för den respekterade och inspirerande författaren, och en för debattören vars grova felsteg det inte finns några ursäkter för. En politiskt korrekt ledarskribent i samma tidning skrev: När somliga talar lyriskt om hans storhet, minns och påminn även om det i hans gärning som var avskyvärt. Annars kommer hans misstag att upprepas.

VITTSJÖ. Vintern slog till i onsdags med mycket snö och landskapet blev vitt och ljust och många vackra motiv. Trädstammarna blev vita på ena sidan, förr sa man att det då snart skulle bli töväder. Kylan slog till på fredagen och det blev fina isformationer vid ån vid Skansen området.

Bilderna får tala för sig själv.

BJÄRNUM. Fanns det inget fall så grävdes det fram! Så hände med flera fall i Västersocken, Bjärnum. Västersocken består av Hillarp, Hågnarp, Torrarp, Hässleberga, Skulkarp och Möllarp byar väster om Bjärnum. Forskaren och nertecknaren Ingvar Olsson har beskrivit möllorna samt kartlagt dessa 23 möllor.

Ingvar Olsson som grundligt utforskat Västersocken.

Dessutom har det inom annat aktuellt område funnits sju sågmöllor. (Beteckningen mölla varierar i olika beskrivning och kan gälla kvarn eller såg eller både och). Utmed avrinningen från Wedjesjö till Möllarp fanns åtta möllor och fem sågmöllor. Fanns det inte tillräcklig fallhöjd grävdes en ny fåra utmed ån för bättre fallhöjd. Sannolikt var det underfall till skovelhjulen.

Kartan visar var de 13 möllorna fanns. Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium registrerade Möllarp kvarn 1913.

Hillarps sågmölla, belägen c:a 200 meter norr Möllarps bro. Den tycks varit i drift upp emot 80 år under åren 1788- 1865. Sågen bestod av enbladig såg och vattnet hade en fallhöjd på 1¼ aln (90 cm). Skovelhjulet hade en höjd på 2¼ aln (120 cm) samt en bredd på 1½ aln.