Lördagskåseri...
Hustrumisshandel. (fortsättning och slut)
Hon tröstade sin man, hon talade som med ett barn utan anklagande och helt utan antydningar, men med stor utstrålning av kärlek till sin älskade Johannes.
Nu sätter vi oss alla tre här i rummet, nu börjar vi nysta upp allt som sagts av grannar, det som du hört och tänkt Johannes. Och du berättar din version av vår ”bekantskap”, utelämna inget, sa hon till mig, så ska jag tala om hur jag upplevt det hela, sa Märta, under stark rörelse.
Under tiden som Märta tröstade sin make hade jag lyckats gömma den förhatliga kniven som kunde gjort oss alla tre illa på många olika sätt. Jag tänkte på det liv jag levde och förstod att den lycka jag kände över att jag levde trots allt.