BJÄRNUM. Det blev rekord både vad gäller antal fordon och publik vid den 10:e Motorhistoriska dagen i Bjärnum. Klarblå himmel och mängder av fordonsentusiaster strömmade till under hela dagen.

Östen Krantz, Åke och Jan Karlsson, alla bil och mc-entusiaster, är de som för 10 år sedan startade upp meetinget. Det startade lite försiktigt men har nu efter 10 år vuxit till en välkänd och aktad träff. Träffen lovordades av flera jag pratade med, inte minst genom det trevliga mottagandet och den fina organisationen. Platsen vid Åke Karlssons bilverkstad gynnar även publiken som enkelt kan gå mellan fordonen som finns uppställda utomhus eller besöka en fordonshall med massor av främst Opel-bilar av äldre årgångar. Mat, dryck och glass fanns naturligtvis på platsen.

Start för mötet var satt till klockan 9, men en god stund tidigare rullade de första in med sina bilar. Sedan bara fortsatte bilar och motorcyklar att anlända. Personalen med uppgift att försöka ställa upp fordonen helst efter fordonsmärke hade det riktigt svettigt.

Efter två timmar fanns inte kvar mycket utrymme för fordon, men det löste sig genom lite improvisation. Dessutom var det så att några besökare efter att snackat med likasinnade, beskådat alla uppställda fordon, fikat eller passat på att äta, valde att köra vidare. Därmed uppstod välkomna luckor efterhand för de som kom senare.

VITTSJÖ. Namnet ”Esters Sven” är föga känt i dag. Esters Sven var inget direkt tillnamn utan snarare identitetsnamn innan folkbokföringsnummer hade lanserats. Egentligen var det Sven Nilsson men det fanns många med detta ädla namn. Esters Sven eller i dagligt uttal Estre Sven bodde på torp 49 bakom Stig Nilssons fastighet i Lehult. Torpet var beläget intill urgamla vägen Lehult- Skinnkjortlaliden-Västanskogen.

Estre Svens brännvins- kagge.

Kaggen uppskattas rymma två Kappe, cirka nio liter! Esters Sven var född 1839 och avled 1924 på fattiggården Kristenstorp. Han både levde och dog som ungkarl.
Sven bodde tillsammans med två andra ungkarlar i torpet som inte hade den modernaste utrustningen. Mitt i huset fanns öppen fyr samt bakugn. De tre boende i torpet Ola Kronberg och sotare Åberg hade gemensamt skafferi och kök. De båda Sven bodde i ett rum medan Ola bodde ensam i annat rum som kallades storstugan. I ena delen av torpbyggnaden fanns ”huggeboden” där veden förvarades innan den fick tjänstgöra som värmekälla.

RÄTTVK. Är man, som jag, dalahästfantast och amatörsamlare åker man 60 mil till Hantverksbyn i Rättvik för att se på det lilla ”Hästsläppet”. Detta sker varje Kristi Himmelfärdsdag sedan 2000.

Här visar snidare och målare upp sina hästar, den ena konstfärdigare än den andra. Detta till skillnad från det stora ”Hästsläppet”, som gäller levande hästar som släpps ut på bete. (Jmf ”Kosläppet” som vi har.)

Första dalkarl som mötte mig i ingången var Johnny Gudmund, som ärvt snidarådran efter sin far. Rättvikshästen började sin bana i början av 1950-talet och var då grå och vit. Numera har den även blivit till i andra färger och Johnny anförtror mig att han använder svagdricka för att få fram rätt lyster.

VITTSJÖ. Ransonering av elströmmen kan snart bli aktuellt. Desto fler som köper eldrivet fordon ju mer ström förbrukas. Butiker och husägare m fl vill ha en lysande tillvaro. Redan på 1920 talet fanns det ett mindre vinddrivet kraftverk i Ekholmen. Här var det inte aktuellt att producera ström utan pumpa upp vatten från Kallsjön.

Vindmöllan med vattentank vid Ekholmen.

Konstruktören och ägare till anläggningen var Bror Nilsson. Fastigheten var belägen på en hög och ganska torr kulle. Bror Nilsson var intresserad av trädgårdsodling. Dels hade han trädgårdsodling men även ett antal drivbänkar. Allt detta behövde vatten men att bära upp vatten från Kallsjön var jobbigt.
Då byggde Bror Nilsson en egen vindmölla på höjden. Några år tidigare hade han varit bosatt i Amerika och kanske hade han idén med sig från det stora landet. Det är obekant hur han fick upp vattnet från sjön till behållaren intill vindmöllan. Där fanns ingen elektricitet på platsen utan vattnet fick sugas/pumpas upp från sjön. Någon hjälp av Vädur fanns inte i det stillastående vattnet. Vindmöllan drev alltså pumpen och vattnet kom upp i gjutna behållaren på cirka 150 x 150 cm i fyrkant. Höjden på behållaren uppskattas till drygt en meter. Från behållaren var vattenledningsrör utlagda för bevattning av trädgården. Dessa rör var nergrävda och vattnet sipprade ut från mindre hål i rören. Det blev alltså automatisk bevattning med självtryck från behållaren direkt till rotsystemet

VITTSJÖ. Klara, färdiga, ”Gå”! Ja, -alltså gå på riktigt, – sporten där det är förbjudet att springa, har nu kommit till Vittsjö.

På tisdagskvällen var det premiär för gå-fotboll. Spelare ur föreningens damallsvenska lag visade den lilla men initierade publiken hur trevlig denna form av motions- fotboll är.

Gå-fotbollen, eller Walking Football som det ursprungligen heter, kommer från början ifrån England och Chesterfield och har sedan spridits och blivit en populär aktivitet på många håll runt om i Europa. Nu har den genom idrottsföreningen och Erika Nilsson nått även till Vittsjö. Även KDFF har startat upp gå-fotbollsträning. Tanken är att köra igång träning även i Bjärnum och Hässleholm under året berättar Erika Nilsson.