JULEN KOM TILL SKANSENHEMMET

VITTSJÖ. Julen kom till Skansenhemmet redan i advent. Det var hembygdsföreningens sångare och musiker som förebådade kommande storhelg. Hemmets gäster samt några besökare fick lyssna till bekanta sångarhälsningarna.

Sångare och musiker sjöng om kommande julhelger. På grund av omdisponering av Blå Salen fanns inget utrymme för årets julsånger. Det har varit sed de senaste åren att samling med sång har skett i Blå Salen.

Läs mer …

Väntan på tomten

VITTSJÖ, BJÄRNUM. Nu har jag tänt det andra ljuset och snart är lucia här, hon sprider ljus och glädje med sin vackra julesång. Och nu är det dags att lägga lutfisken i blöt, förr gjordes det mycket mera i varje hem. Jag kommer ihåg vilket jobb det var med kylan och med vatten byte varje dag. Idag finns den att köpa i affärn, färdig för grytan som så mycket annat. Vilken tur att man kan välja. Och min lilla tomte är färdigklädd för trappen, väntan kan bli lång.

JULENS SÅNGER FÖR 39:e ÅRET I VITTSJÖ KYRKA

VITTSJÖ. Julens sånger i kyrkan framfördes första gången 1978 då med energiske Curt Nilsson som initiativtagare. Sen dess har detta program framförts, även i år. Det var kantor Mats Lunnergård som var programledare i år inför en fullsatt kyrka. I år var det Louise Petersson var var Lucia tillsammans med sitt stora följe som underhöll i koret.

Luciagruppen som framträdde i Vittsjö kyrka 2016 Insläpp i helgedomen skedde 30 minuter före högtidens början. Då var det köbildning utanför portarna. Snart var alla platserna fullbokade och några besökare fanns på läktarna. Kyrkokörens 30 medlemmar tågade in i helgedomen sjungande Gå Sion. Från orkesterdiket spelades vid flera tillfällen under den nära två timmar långa programmet. Där fanns Mats Lunnergård, piano tillsammans med musikanter: trumpet, bas och trummor. Kören fortsatte med Hosianna innan komminister Stefan Dahlström läster bibelord.

Läs mer …

Bockakillingen Pelle älskade lakritsrullar och försvann mystiskt 1957

VERUM. Mina föräldrar, som var lanthandlarparet Margit och Birger Pettersson i Brogården/Verum, ville vid mitten av 1950-talet se till att deras barn (jag och min lillebror) blev intresserade av djur och natur. En dag for därför min far upp till dåvarande stationsföreståndaren på Hästberga kraftverk Edvard Nilsson. Denne, som var bror till Norra Skåne-krönikören och bonden ”Ture i Matberga”, var mycket intresserad av getavel och han sålde den dagen en liten bockakilling till min far. Edvard var också flitig uppfödare av islandshästar.

Min bror som vid det laget var i femårsåldern tyckte att killingen var en trevlig lekkamrat. Han döpte den till Pelle.

Dessutom tyckte butikens kunder det var mycket roande att inbjuda geten att smaska på de dåförtiden mycket populära lakritsrullarna. Många minns säkert denna godsak som hade en liten karamellkula i mitten. Många sådana såldes den sommaren i butiken. Kunderna höll tummen och pekfingret mot sockerkulan i mitten medan killingen tuggade i sig lakritsremsan i full fart.

Alla i Verum tyckte om Pelle utom en av de närmaste grannarna som en vacker dag blev av med alla sina morötter i trädgårdslandet. Det hände när vi i familjen en sommardag hade varit iväg och badat i havet vid Mellbystrand. Vi stängde in Pelle i den då vakanta hönsgården, men redan efter en timme hade han rymt genom ett hål i staketet. Så var grannens alla grönsaker borta för den säsongen.

Läs mer …

GUNHILD SEHLINS 16:e BOKVERK HAR UTKOMMIT

VITTSJÖ. Den nyexaminerade lärarinnan Gunhild Sehlin kom till sin första tjänst i Hultatorp skola, Vittsjö. Dit kom hon 1938 och stannade kvar på platsen till 1954. Sen var hon lärare i Vittsjö fram till 1966.

Lärarinnan och författaren Gunhild Sehlin.

Redan under sin tid som lärare i Hultatorp började hon skriva berättelser om bygden. Det blev berättelser under ”En rolig timme”. Det var då ”Snapphaneborgen” föddes. Snapphaneborgen kom ut 1959 och behandlade händelser som kunde hänt på denna borg. Det har aldrig varit en Snapphaneborg utan i dag är namnet Vittsjö Borg, från 1300 talet. Utgrävningar har konstaterat att det var faktiskt en hövdingeborg på 1360 talet. Det gängse namnet var under många år just Snapphaneborgen och där hämtade Gunhild Sehlin sina berättelser. Boken blev så eftertraktad att den utgavs i tre upplagor. I dag finns ingen bok kvar av Gunhild Sehlins 15 tidigare böcker.

I dagarna har Gunhild Sehlins 16 bok utkommit under namnet: ”Hamoudeh -Mahmoud” som handlar om ett barn i Tiggarnas läger. Gunhild Sehlins syn försämrades och slutligen kunde hon inte skriva varken på maskin eller för hand. Hon var dock angelägen att ge ut sitt 16:e och sista verk. Lösningen blev att hon talade in texten på bandspelare. Fosterdottern Inger Burman Persson ägnade tid att skriva ner Gunhilds berättelse.

Läs mer …