En kvasifilosofisk fundering i vintermörkret och den envisa kylan.

Egentligen är det en underbar resa vi pensionärer har fått göra under årtiondena genom livet och världen är vänlig nog att fortsatt utmana och måna om oss. Vi omger oss med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är bara vår egen skröplighet, som så småningom förhindrar oss från att få se hur den skaran kommer att förändras. Det kan säkert sägas vara skönt för dem. För oss är det dock lite av en besvikelse. De är ju det finaste, som vi åstadkommit. De är det intressantaste ämnet i vår behagliga tillvaro. Vi har ju fortfarande kvar vår nyfikenhet. Därtill har vi mentalt lyckats att återvända till barndomen och därmed minnas den härliga skoltiden med alla de förväntningar, vi då hade. Det mest spännande då var de tre månaderna under somrarna utan läxor, utan lärare och ibland till och med utan föräldrarna. Kan vi förmedla de känslorna till den arbetande delen av befolkningen
så ökar möjligheten för dem att förstå hur bra det är att vara en lycklig pensionär. De enda plikter vi har att uppfylla, är ju att vi betalar våra utskylder. Och det fixar man ju numera med en klackspark. Världen är full av datorer med otroliga funktioner, som kostnadsfritt utför dessa triviala plikter. Livet leker hela året, precis som det gjorde på somrarna för en sextio, sjuttio år sedan.

Men, säger någon, är det verkligen nödvändigt att leva så länge? Det är ju egentligen  ett brott mot evolutionens regler. Vi är inte produktiva än mindre reproduktiva? Det enda vi egentligen gör är att vegetera. Att bli så här gammal är givetvis ett sätt att utmana naturens lagar. Men det struntar vi i. Vi har fullt upp med att utbyta åsikter och erfarenheter med vänner och bekanta i föreningar eller under andra trevliga sammankomster. Vi delar gärna våra upplevelser med likasinnade i avvaktan på att några duktiga genmanipulatörer gör det möjligt för oss att närma oss Metusalems rekord. Låter det sig göra? Det tror jag inte men det vore otroligt spännande och antagligen mycket intressant.