I år är det 100 år sedan det inrättades en telefonstation med växel i Vittsjö. Den var belägen i Selins fastighet där nuvarande Bäckabro daghem finns vid Hårsjövägen och kontraktet skrevs den 20 januari 1908. Men det fanns telefon i Vittsjö innan Telegrafverkets växeltelefonstation öppnades och det var järnvägsstationen som kom i kontakt med yttervärlden via trådar i luften utmed järnvägsspåren. Denna telefon var dock ansluten till Bjärnum växeltelefonstation med nummer Bjärnum 14.
De första telefonierna var väggfasta med fast taltratt och rörlig hördel.
Redan då järnvägen kom till Vittsjö 1890 fanns det telegraflinje mellan Vittsjö och Hässleholm för att fortsätta till Markaryd 1892 då järnvägen anlades dit. Troligen fick järnvägsstationen sin Bjärnumslinje något år innan telefonväxel öppnades i Vittsjö men när televäxeln öppnades i Vittsjö 1908 fick järnvägsstationen nummer Vittsjö13 i stället för Bjärnum 14. Sannolikt fick även Emmaljunga sin telefonväxel 1908 då dåtidens telefonkatalog upptog Emmaljunga 1 som gick till Torvbolaget. I telefonens barndom var det tämligen begränsad trafik fast växeln var öppen utan avbrott på vardagar klockan 08 till klockan 20 samt på söndagar klockan 09-13. Då måste all telefontrafik ske genom växeln då det inte är som i dag att alla kan ringa till alla utan manuell betjäning. Redan då telefonväxeln öppnades fanns det en samtalsapparat i växeln och kostnaden för varje samtal uppgick till tre - fem öre. Dessutom hade föreståndaren för telefonstationen 25 öre för varje budsändning upp till en kilometers avstånd. Detta innebar att föreståndaren fick ha en hjälpreda för budgivningen då han inte fick lämna stationen obemannad. Förutsättningen att en telefonväxel skulle öppnas var att minst sju abbonenter anslöt sig och detta skedde alltså 1908. Föreståndaren hade ingen fast lön utan erhöll 15 kronor per år för varje abbonent som var ansluten till centralstationen i Hässleholm. Dessutom betalade Telegrafverket tio kronor för varje abbonent.. I dessa summor ingick även städning samt belysning och uppvärmning av lokalen. Telefonkatalogerna från 1908- 1910 var tämligen svårlästa då hela Skåne och Blekinge fanns i samma katalogdel. Omkring 1918 kom Agnes Linhard till Vittsjö som telefonissa och föreståndare för telefonväxeln som då flyttade till Kopparslagargatan fram till 1956 då det blev ett automatiskt telefonnät, först med fingerskiva och numera är det knappar som gäller. Det är synnerligen få abbonenter som har kvar sitt telefonnummer från första tiden. Pensionat Tallbacken har sitt 17 nummer kvar. Nummer 2 har gått i arv till Juhanni Nilsson och nummer 1 till landsfiskalen har följt med Stig Herder till annan adress. År 1946 fanns det 300 abbonenter anslutna till telefonstationen i Vittsjö och alla samtal kopplades genom växeln där varje telefonissa under högtrafik hade upp till 300 samtal att koppla per timme med sina sladdrar och stickkontakter.
Bilden visar en omodern telefon med nummerskiva samt modernare minitelefon med knappar.
I början av 1950-talet byggdes telefonanläggningar i Hästhult, Hårsjö, Snärshult och Gundrastorp. Hela Vittsjö blev automatiserat 1956 men de små telehyddorna i byarna har mer eller mindre försvunnit men kåken i Hästhult finns fortfarande kvar. Snärshult var ett undantag då det finns en "riktig" telefonstation med bemanning under åren 1933- 1956. Telefonstationen var inrymd i Snärshult lanthandel där ägaren hade fem kronor i kvartalet för varje abbonent som enda ersättning. Öppettiderna var i stort sett de samma som i Vittsjö. Den tiden fanns det endast en linje från Snärshult till Vittsjö och det kunde bli långa väntetider. Linjerna ut till övriga världen ökades och det var ganska nödvändigt då det som mest fanns 70 abbonenter anslutna till Snärshult. De första telefonerna var väggfasta med taltratt. Sen kom telefoner med vev, sen kom nummerskiva, sen kom telefoner med knappar, sen kommer.... Inom inte allt för lång tid kommer säkert den mesta telefonin att gå via satellit!?
