En bra bok om våra östra grannländer
Jag har nästan sträckläst den. Två dagar efter att jag läst färdigt åkte jag till Lettland, Litauen, Ukraina och Moldavien. Även om jag jobbat två år i Baltikum så tillförde den här boken mig så oerhört mycket. Arne har, som journalist, jobbat länge i Baltikum. Han har uppenbarligen många vänner som hjälpt honom få inträngande kunskaper om, och känslor för människorna i f.d. Sovjetunionen.
Bilden är från en affisch jag fann utanför Operahuset i Riga den 11 oktober 2008. "De baltiska folken befinner sig mellan dessa två ledare". Någon har klottrat på bilden av Bush.
Förutom en lysande beskrivning av situationen under Sovjetunionens ockupation av bl.a. Baltikum så får vi veta vad som händer i dessa länder som blivit självständiga och där medborgarna röstat för att länderna skulle bli EU-medlemmar och där flera länder också anslutit sig till NATO.Författaren är kritisk till hur lite de nya EU-medlemmarnas erfarenheter från Sovjet-tiden används i kontakterna med Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Det är, enligt författaren, ändå så att de baltiska staterna har betydande kontakter med nämnda länder. Baltstaternas ledare har stort självförtroende och känner att grannarnas ledare respektive opposition lyssnar till de erfarenheter som ledarna i Estland, Lettland och Litauen har.
Arne Bengtsson beskriver också vad svenska politiker som Sten Andersson och Carl Bildt har uträttat under de senaste 20 åren.
I boken nämns också en hel del av de investeringar som svenska företag gjort i Baltikum, investeringar som idag tynger en del svenska banker?
Min resa i oktober 2008 till Lettland, Litauen, Ukraina och Moldavien var planerad långt innan jag läste boken men tack vare boken blev resan ännu mer givande.Bilden tog jag i Odessa, Ukraina den 10 oktober 2008. Visst ser vi optimism i brudparets leenden?
Moldavien är Europas fattigaste land. Jag blev imponerad av de enorma åkerarealerna som finns i landets östra delar med bördig jord, gott om vatten och därtill ett klimat som är gynnsamt för jordbruk. Jag såg massor av fina vinodlingar, enorma majsfält och fina citrusodlingar.
Huvudstaden Chisinau (uttalas ungefär "Kiss chinau") är ljus, öppen och trevlig och så ligger staden på en lång sluttning. Hotellet var närmast en chock. Så modernt och fint! Personalen talade utmärkt engelska. Här träffade jag den förste och ende svensken under resan, en representant för WHO.
Här, i Moldavien, har visst svenskar varit tidigare men då blev det kalabalik och Karl XII:s trupper skingrades.
"TEVZEMI un BRIVIBAI" ungefärligt översatt "För Fosterlandet och Frihet", hittar vi på frihetsmonumentet i Rigas centrum. På toppen står "Milda" i koppar sedan 1935. Minnesmärket samlar ofta letterna till fest, firande och andra viktiga evenemang. När jag besökte platsen den 11 oktober 2008 förbereddes en TV-sänd koncert på temat "Fred och Frihet".
Att komma till en toalett efter en lång bussresa är ofta befriande. Visst är vi också nyfikna på hur toaletten ser ut, finns det papper, kan jag tvätta mig, o.s.v.?Den här kvinnan fångade mitt intresse särskilt. Hon hade ansvar för dam-och herr-toaletten i "ingen-mans-landet mellan Moldavien och Ukraina". Hennes kontor är en meter brett och halvannan meter långt. Jag frågade om jag fick ta en bild?
Efter viss tvekan så sade hon ja. En kvinna med yrkesstolthet! Det var så fint pyntat och allt (det lilla hon hade) var det god ordning på. Hon blev så glad när jag visade henne på bildskärmen i digitalkameran efteråt. Men oj vad det luktade urin i hennes kontor. Det stank antagligen genom väggarna som saknade kakelbeklädnad och bara var rå betong? Hon fick en kram innan bussen lämnade platsen och när vi körde så vinkade hon glatt. Kanske det var där jag fick min influensa som blommade ut när jag kom hem? Strunt detsamma. Det var intressant att träffa henne även om vi inte kunde prata med varandra.
Detta är entrén till det förfärliga KGB-muséet i Litauen. Det förfärliga är det som hänt innan det blev muséum. Man har samlat förtroendeingivande dokument och vittnesmål så att lokalerna kan visas på det sätt som sovjetiska KGB använde dem från mitten av 40-talet ända fram till slutet av 1980-talet. Här pågick oerhörda grymheter, bara drygt 70 mil från Sverige! Här plågades och dödades människor som kämpade för Litauens frihet och oberoende. Ett högt pris. Sverige och svenskarna gav aldrig någon hjälpande hand! Sveriges utrikesminister, Sten Andersson, hävdade att Sovjet aldrig ockuperat de baltiska staterna. Vilken undfallenhet!? Men balterna har visat att motstånd kan försätta den starkaste ur spel. Det är verkliga hjältar som i praktisk handling kämpat för frihet. Kyrkans män och kvinnor tillhörde ofta denna skara och idag är kyrkorna ofta fyllda under söndagsmässan.