Korparna

Korparna (fortsättning)
Denna episod ur yrkeslivet är alldeles sann – men hur och varför jag kom att tänka på den just nu, när jag nu sitter med Tomas Bannerheds bok Korparna framför mig, vet jag inte riktigt. Kan det ha någonting med fjädrar att göra?

Ja, kanske, fast de fjädrar tanten hade i hatten var inga korpfjädrar utan kom med största säkerhet från antingen björksnipa eller kanadamås – för det gör damhattfjädrar nästan alltid, om jag har förstått saken rätt.

Eller var det detta med att tanter – och andra – som frågar efter en ”riktigt bra bok”, ofta önskar sig hela världen? Så skulle det kunna vara, för den som läser Tomas Bannerheds bok får faktiskt hela världen – eller i alla fall världen sådan den kunde te sig för svenska småjordbrukare i slutet på sjuttiotalet.

Fast, det är klart, i första hand är boken ändå en berättelse om familjen Georgsson – fadern Agne, modern Gärd, tolvårige Klas och lillebror Göran som nyss har börjat skolan. En familj som har såväl tiden som det genetiska emot sig …

Klas, vars förhållande till fadern är känslomässigt komplicerat och rymmer såväl förakt som förtvivlan, medlidande och dåligt samvete, är den genom vars ögon händelseförlopp och skeenden ses, men berättelsens verkliga huvudperson är utan tvekan Agne, fadern som en gång, mer av plikt än av lust, övertog arrendegården efter sina föräldrar – och som nu, under trycket av samhällsförändringar och tilltagande psykisk sjukdom, är på väg att duka under. Hur skall det gå? Ja, Agne gör på olika sätt klart för Klas att det är denne som en dag måste ta över arrendet och försöker ibland också förmå honom att delta i de dagliga sysslorna på gården – men sonen, som dessvärre varken har håg eller fallenhet för jordbruksarbete, drar hellre till skogs – för att undkomma arbetet och, tror jag, för att, åtminstone för stunden, slippa undan den plåga det innebär att bevittna faderns vanmakt och lyssna till hans egenartade utgjutelser.

(Över huvud taget spelar naturen en viktig roll i berättelsen - naturen som för Agne alltmer kommer att framstå som en fiende som måste tuktas och betvingas, men som för Klas fungerar som en fristad.)

Hur det gick? Jo, man kan nog säga att berättelsen så småningom slutar på det enda sätt den rimligen kan sluta på – för den som hört korparna komma.

I vilket fall som helst är detta en i alla avseenden lysande landsbygdsskildring och det är inte det minsta svårt att förstå den blev så omtalad som den blev, när den kom ut 2011 – och det är heller inte det minsta svårt att förstå att romanen belönades med Augustpriset samma år – men det är däremot mycket svårt att förstå att detta faktiskt är författarens skönlitterära debut.

(Tomas Bannerhed lär ha jobbat med texten till ”Korparna” i tio år innan boken gavs ut ….)