Ett syndafall vid "ricke- pumpen"

Jag måste erkänna att jag stundtals använder alltför många svordomar i mitt talspråk. På något besynnerligt sätt dyker dom upp, ofta vid fel tillfällen. Säkert har arbetsmiljön genom åren haft stor betydelse, men troligen har även tidiga upplevelser i mitt liv spelat en viss roll. "Fula ord" var visserligen förbjudna hemma och bestraffades men som alla vet - "förbjuden frukt.....", spänning och dumhet har ganska stor inverkan också, för vuxenvärldens signaler är inte alltid så lätta att tolka.

Jag minns en episod från min tidiga barndom. Vattenförsörjningen inomhus klarades av med en "rickepump" i vasken. Nu strejkade den och krävde service.

Allt sådant fick far klara av under sena kvällar och nätter eftersom han dagtid hade ett tungt grovarbete borta. Han cyklade hemifrån före klockan sex på morgonen och kom aldrig hem före klockan sju på kvällen så man får ha förståelse för om humöret inte alltid var på topp. Den här kvällen låg han med överkroppen inne i vaskaskåpet och mekade. Vi barn satt i rummet intill runt en torveldad kamin och läste läxor. Mor donade med sitt i köket. Någonting gick fel inne i skåpet och vi hörde ett ilsket "aj som fan". Utrymmet var trångt och mörkt och reparationen gick inte som planerat. Skrammel och stönanden avslutades med ett rytande - "satan". Vi barn stack våra huvuden samman och fnissade respektlöst. Kanske någon lågmält repeterade svordomen för att lägga den på minnet för eventuella framtida behov. Risken för upptäckt var minimal eftersom vi var utom syn- och hörhåll. Efter ytterligare en stund brast det för pumpreparatören och nu kom hela registret - "helvetes, förbannade , jävla, pumpasatan". Mor som aldrig använde några kraftuttryck påpekade försynt. "Det var hemskt vad du svär, tänk på barnen". Far som nu krupit ut ur skåpet och stod och slickade sina blodiga knogar var tyst en stund innan han svarade: "När jag gick och läste fick jag lära mig att arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd, men den som bestämde det hade förbaske mig aldrig reparerat en rickepump". Alla i familjen lärde sig troligen något av fars syndafall och visdomsord, och "trasiga rickepumpar" har vi säkert alla träffat på under resans gång.

I skolan råkade jag en gång i frustation över en missad målchans vid en handbollsmatch vräka ur mig "fan". Tillfället var illa valt. Min egen snälla fröken stod ett par meter därifrån och ingrep omedelbart med sin specialare, hon luggade uppåt i polisonghåret framför ena örat. Att svära i skolan ansågs vara en dödssynd och belagt med repressalier vilket jag mycket väl kände till. Hon förstod min besvikelse men tyckte att jag istället kunde sagt "katten också". Överläraren som svarade för mera hårdhänta bestraffningar fungerade som domare och han hade hört och sett hela episoden. Jag beordrades in på hans expedition direkt efter matchen. Där hade jag varit tidigare efter något rackartyg så jag var beredd på det värsta när jag inställde mig, d.v.s. att framlutad över skrivbordet ta emot ett för förseelsen ifråga lämpligt antal rottingrapp. Så blev det inte den här gången. Han inledde myndigt med, "på min skola svär man inte, men du har ju redan fått ditt straff så nu glömmer vi det, och så ska du spela med i skollaget mot Åstorp i nästa vecka". Jag drog en lättnadens suck, bockade och tackade och skulle gå när han muttrade - "sen tror jag nog att fröken Stenssons katt och din fan är samma person."

Ytterligare ett rättesnöre fick jag av min rektor på realskolan när han avtackade oss och gav råd för vuxenlivet. Han avslutade med följande. "Kom ihåg - dygden får sitta emellan sa fan när han satte sig mellan två präster". Hans livsfilosofi om hyckleri har fortfarande stor bärkraft om jag tolkat den rätt, inte minst i den politiska världen.

Leif Claesson