21 timmar efter vi lyft från Arlanda landade vi i Santiago, klockan 9.30 lokal tid. För att komma igenom tullen med alla våra glasögon kom vår chilenska kontakt Alberto till undsättning, så processen genom tullen tog bara 20 minuter. Alberto följde sedan med oss under hela resan och hjälpte till under våra arbetsdagar. När vi tagit oss igenom tullen åkte vi till en lägenhet i Santiago, (som tillhör Paulina, en tjej som anslöt till gruppen lite senare) där en högst välbehövlig dusch väntade. I Santiago anslöt Lisa till gruppen, en svensk tjej som i Sverige jobbar som journalist men som för tillfället pluggar i Valparaíso. Klockan 21 på kvällen satte vi oss på nattbussen som skulle ta oss från Santiago och 100 mil söderut till Puerto Varas. I Puerto Varas blev vi väl omhändertagna av familjen Rojas och däribland Paulina som här anslöt till gruppen. Hemma hos familjen Rojas stod fem resväskor till med glasögon som blivit över från föregående år. Denna dag kan också ses som den första arbetsdagen för vid familjens matsalsbord var det genomgång av material och rutiner. Framåt kvällen bar det av ytterligare söder ut, till vår slutdestination Quellón på ön Chiloé, en ca sex timmars lång bussfärd. I Quellón blev vi inkvarterade hos Albertos föräldrar, som till synes hade ett ganska litet hus men där det utan problem fanns sängplats till nio gäster från Sverige. Dock fanns här bara en toalett/badrum, detta gick ändå väldigt bra då vi fick lära oss att vara snabba att uträtta våra ärenden. Här kunde vi packa upp vår packning för här skulle vi bo i en vecka. Innan vi gick och la oss vår första natt i Quellón bjöd familjen oss på en härlig middag. När vi vaknade nästa dag var det dags för vår första riktiga arbetsdag. Hamnen i Quellón var vår arbetsplats och våra främsta besökare hörde till fiskarsyndikatet. I den provisoriska receptionen satt Sergio (bosatt i Quellón och släkt med Alberto) och registrerade patienterna. Sergio var sedan en i gruppen även resterande arbetsdagar. Dagen öppnade ganska lugnt men ökade ganska snart i tempo. Som tur var så kunde Lisa, Paulina och Ulrika spanska så de fick agera flitiga översättare till oss andra. Den dagen fick 95 personer glasögon.

Sergio registrerar patienter.

Flaggorna utanför undersökningslokalen.

Nästa arbetsdag åkte vi återigen upp till bergen till ett mer välbefolkat område, Molulco. Där skulle vi göra våra undersökningar i en gymnastiksal. Oturligt nog hade de råkat bygga igen ingången så de fick börja med att gräva fram dörren.Många hjälpsamma människor hjälpte oss in med vår packning innan vi började göra våra undersökningar. Den dagen hade vi ett jämnt flöde av patienter och 110 personer fick glasögon.

Maria undersöker en patient med oftalmoskop.

Dagen därpå, vår fjärde arbetsdag, åkte vi med en av Chilenska flottans båtar ut till Isla Cailin, en liten ö cirka en halvtimmes båtfärd från Quellóns hamn. På Cailin fanns inga vägar och våra undersökningar var förlagda till samma lokal som ett möte där öborna fick lämna intresseanmälan om att få el i sina hem. Denna dag var ganska lugn men 58 fick glasögon.

Undersökningslokalen på Isla Cailin.

Dagen efter hade vi en ledig dag som vi tillbringade i Castro, en liten stad cirka två timmar norr om Quellón. Där mötte vi upp Jane som även hon skulle ingå i gruppen som assistent.

Efter vår lediga dag var alla i gruppen laddade för en ny arbetsdag, vår femte. Även denna dag skulle chilenska flottans båt ta oss till vårt mål, Caleta Inio. Med oss på båten var även ett läkarteam som skulle till samma ställe. Denna båtresa skulle ta fyra timmar enkel väg i klart väder. Men vädret var inte klart, när vi åkt drygt tre timmar var vädret så hårt och vågorna så höga att de inte vågade fortsätta utan de var tvungna att vända om tillbaka hem igen. Så efter sju timmar på havet var vi i hamnen i Quellón igen utan att ha gjort en enda undersökning. Detta kändes väldigt tungt, eftersom folket i Caleta Inio varken fick träffa optiker eller läkare den dagen. Så vår femte arbetsdag blev ofrivilligt en ledig dag.

Dagen efter, på vår sjätte arbetsdag, var vi återigen i Quellóns hamn och många patienter stod på kö för att få glasögon. Denna dag undersökte vi 90 personer. Vår sjätte arbetsdag var även vår sista med utgångspunkt från Quellón. På morgonen på sjunde arbetsdag begav vi oss norrut till nationalparken på Chiloé och byn Cucao. Här gjorde vi våra undersökningar strax intill receptionen till nationalparken. Våra patienter var indianer som är bosatta i parken. 45 personer undersöktes.

Lådor fulla med glasögon.

När vi var klara med våra undersökningar åkte vi till en internatskola i Chonchi där vi skulle spendera två nätter. På internatet fanns det gott om duschar och toaletter, men här hade vi bara tillgång till kallt vatten. Efter en god natts sömn i våra våningssängar gav vi oss iväg med alla våra glasögon till en närliggande skola som vi skulle göra våra undersökningar i. Redan när vi kom var det lång kö utanför skolan och dagen gick fort. Den dagen undersöktes 104 personer.

Nästa dag var det dags för sista arbetsdagen som var förlagd till Escuela Santa Maria i Queilen cirka en halvtimme bort från Chonchi. På denna vår sista dag undersökte vi 59.

En gammal man undersöks och får ett par glasögon.

Dagen därpå var det dags att sortera de kvarvarande glasögonen och gå igenom statistiken från arbetsdagarna. Sammanlagt gjorde vi 598 undersökningar och delade ut 729 par glasögon. Vi sorterade ut glasögon och lämnade kvar fem fyllda resväskor till kommande års resor.

Nästa dag åkte vi bussen upp tillbaka till Santiago där vi spenderade två dagar innan det var dags för avresa till Sverige. Cirka ett dygn senare landade vi på Arlanda trötta och slitna men otroligt nöjda efter en fantastisk resa.

Ögonvården i Chile liknar inte den vi har i Sverige. Det finns inga optiker utan om man vill ha glasögon får man besöka en oftalmolog som oftast finns på sjukhusen. Det finns väldigt många fattiga människor som inte har råd att prioritera det.

Informationen runt olika synfel är dålig, t.ex. så görs ingen grundläggande synundersökning under skolåren, vilket leder till de barn som har synfel har svårt att följa med i undervisningen. Inte heller informationen om ålderssynthet har nått fram överallt. Äldre människor som inte har sett på många år blev överlyckliga för en för oss så självklar sak som ett par läsglasögon.  

Av: Sara Schalin och Maria Svanberg

Optikerstudenter vid Karolinska Institutet Stockholm