Jag jobbade för Obama
Här kommer ett brev till världen runt om oss, men särskilt till läsarna av www.vittsjobjarnum.nu Vi är inte längre galna. Min kusin Sylvia i Stockholm ringde mig efter 2004 års val och sade.
- Är ni galna där borta, eller vad står på?
Förutom att jag verkligen ville att Obama skulle vinna, så ville jag den här gången inte ha ytterligare ett sådant samtal från Sylvia. Jag tror att många svenskar också hoppades att han skulle bli president. Samtidigt har ni kanske lärt er lite mera om amerikansk toppolitik?
Jag tror faktiskt att ni också skulle gillat att vara i mina kläder, då jag de senaste två månaderna jobbat med politik på gräsrotsnivå. Många av städerna runt omkring i Minnesota använder urinvånarnas, d.v.s. indianernas, namn. Vår storkommun, Kandiyohi, betyder ungefär "Där Buffelfiskarna finns". Storkommun är lägsta politiska nivå i USA.
Min tredje kampanj
Jag ställde mig på Obamas sida från början, då jag har problem att gilla Hillarys make. För mig är Obama "sann och äkta" och jag tänkte att här
fanns chansen att passera rasbarriären. Det skulle kunna bli ett historiskt ögonblick! Den här valkampanjen var min tredje som frivillig valarbetare för Democratic Farm Labor (DFL) som är två sammanslagna partier. Detta skedde för några år sedan. Vi är en del av det demokratiska partiet och representerar numera såväl bönder som arbetare.
Precis som i förra valet, 2004, gjorde jag min insats i partiets högkvarter i Kandiyohi. Heltidskampanjen startade för vår del den första september och slutade den 4 november. Jag jobbade fyra dar i veckan från klockan nio på morgonen till lunch. Mina första uppgifter under dagen var att öppna på morgonen, grovstäda, tömma papperskorgar, brygga kaffe, passa telefonen och ta hand om besökare och frivilliga valarbetare. Vi hade stängt alla söndagar utom valdagen den 4 november.
Kontoret hade en anställd övervakare, Liz från Houston i Texas.
Den historiska kampanjen
Under de nio veckorna hade kontorets personal i uppdrag att samordna
kampanjplanerna och verkställa dem genom att påverka väljarna på olika sätt. Vi satte upp affischer, ringde upp väljarna och i slutskedet hade vi en "Operation dörrknackning".
Under själva valdagen var det verkligen hektiskt. Obama hade entusiasmerat oss att vara aktiva, in i det sista. Detta var chansen att få en förändring i USA. Då ringde vi upp folk som vi trodde sympatiserade med demokraterna. Vi uppmanade dem att gå och rösta.
Med spänning följde vi rösträkningen, vi tittade på TV och skrev fina uppföljningar i våra datorer. Vi hade också förberett ett segerparty i smyg.
En del av oss, även jag, var oroliga trots att prognoserna pekade på
Obama-seger. Vilken lättnad det var för oss när valresultatet blev klart och Obama själv tillkännagav vår seger.
- Yes we can! sade Obama, och publiken i Chicago upprepade budskapet.
Efter detta kunde vi fira med mat och dryck. Vi var en del av USA: s historia.
Vår Obama Hussein Barack hade vunnit valet.
Vi kunde stolta titta på våra kampanjknappar, som många amerikaner bär under valkampanjerna. Jag gjorde många sådana t.ex. "Äldre vita kvinnor
för Obama", "Mormor och farmor för Obama" "Obama för nytt hopp". Har ni också sådana knappar i Sverige?
Även de flesta republikaner verkar gilla att vi har passerat rasbarriären och tycks vara villiga att ge honom en chans. I HOPE! Men det finns säkert vita rasister, det är jag säker på, som har laddat sina vapen.
Jag tror dock att han har ett bra skydd.
I HOPE!
Florence Pendergrast
November 11, 2008
Översättning från amerikanska av
Bo Sigeback
