Ännu ett par månader har förflutit i lilla Enkokidongoi och snart börjar det bli dags att knyta ihop säcken med rapportskrivande och efterföljande info-arbete hemma i Sverige.

Senast vi uppdaterade oss var innan rundresan i Uganda och Rwanda. Där besökte vi de andra svenska studenterna som arbetar med två olika projekt i norra samt södra Uganda. I Rwanda besökte vi minnes-museet för folkmorden som ägde rum på 90-talet och det var en extremt påfrestande upplevelse. Så mycket känslor som for igenom en och upprörde oss så pass mycket att det slutade med att en av oss stod lutad mot en främlings axel och grät...

Väl hemma tog vi tag i den brevhög som växt till sig på kontoret och började sortera ut vilka tre tjejer som ska bli sponsrade nästa år. Tillsammans med kommittén och rådgivarna försökte vi komma överens om sex stycken tjejer, 3 i topp och tre i reserv beroende på hur det går för dem i slutproven. Huvudbryderi på hög nivå! Många frågor uppkom, bl.a. hade vi många diskussioner om det var viktigast att de var väldigt fattiga eller väldigt duktiga i skolan. Alla är fattiga, men det finns såklart olika nivåer av fattigdom. I ett fall gick vi fullt ut på känslan då vi läst det personliga brev som de alla fått i uppgift att skriva. Det skulle motivera varför just den personen skulle bli vald samt vad den ville göra för sin hemtrakt efter sina studier. Just den här flickan bor ute i buschen hos en ensamstående kvinnlig släkting och hon är föräldralös. Hennes betyg är inte skyhöga men ändå inom våra ramar. Brevet hon hade skrivit var ett vackert välskrivet brev om sin längtan att bli lärarinna och sina svårigheter i skolan då hennes släkting inte har råd att betala skolavgifterna vilket gör att hon blir hemskickad jämt och ständigt. Hon skrev "jag är smart och jag vet att jag kan om jag bara får chansen". Vi håller tummarna för att hon fixar sina slutprov!

För övrigt är smyckestillverkningen igång och vi har fått in massvis med armband, örhängen och halsband! Några har vi dock fått skicka tillbaka för det har varit en del missförstånd angående mönster. Det är fem kvinnor som tillverkar åt oss, två av dem är flickfondens styrelsemedlemmar. Bara att göra ett armband tar 4 timmar!

Vi har hälsat på den sista skolan ute i Narok, det tar ca 8 timmar att ta sig dit från där vi bor. Den sponsrade flickan blev överlycklig eftersom ingen någonsin hade varit och hälsat på henne förut, inte ens hennes föräldrar. Vi hade även ett andra ärende på skolan och det var att övertyga skolans rektor att ta in en annan sponsrad flicka på skolan. Den här tjejen har toppbetyg och vill bli läkare, men skolan hon går på har inget laboratorium. Rektorn lovade att blir det en plats ledig får den här tjejen den direkt och hon var ärligt imponerad av betygen.

Kontoret står redo och klart för att användas! Låsbart skåp, skrivbord, stol och bänkar i mörkt trä samt några plaststolar ifall det är många besökare. Krämfärgade väggar och mörkbruna lister. Oloililai-loggan målad på väggen i receptionen samt en tavla och kalender inne på  kontoret. Stämpel med logga till breven och guldskylt på dörren. Röd/orange/guld-randiga gardiner och en giraffstaty på skrivbordet. Våra möten har blivit väldigt mycket bättre sen vi slapp vara hemma hos varandra där det alltid är barn och folk runt omkring. Nu har vi fått rutin på att Joseline och Veronica fixar chai-te och vi tar med kakor och kex!

För övrigt har vi hjälp till att fixa transfer-letters, gjort fler hembesök och även varit på en stor krigarcermoni. Vi har även filat ihop ett kontrakt för smyckestillverkningen för att undvika att alla massajer går runt med Oloililai-armband samt lite annat smått och gott. Det blir sällan en ledig stund i Enkokidongoi, det lovar vi!

Tack än en gång för ert bidrag, ni är guld värda!

Isabell & Therese