Sjung om studentens lyckliga dar
Det är dags igen. Vid denna tid på året så släpps gymnasieungdomarna lös, ut i vuxenlivet. Det ska givetvis firas rejält, gärna i fabulösa mängder skumpa och andra alkoholhaltiga drycker.
Jag minns min student som om den vore igår. Jag avslutade min tid vid John Bauergymnasiet som den första generationen studenter som skolan producerat. Den där dagen i juni 2006 bjöd på vackert väder, gott sällskap och sprudlande glädje. Vår skola hade under åren haft alla odds mot sig: Det talades om att utbildningen inte skulle överleva ett år, att vi var barn utan framtid, att utbildningen var bristande och bara en lekplats.
Se som det gick. Nu skriver jag här, tre år efter studentexamen, med en högskoleexamen á la kandidat i journalistik i handen. Vem kunde egentligen tro det?
Jag tror starkt på att John Bauer hjälpte mig hit. Det var skolan som på allvar väckte mina journalistiska intressen, som pushade mig att utveckla mitt språk, som lärde mig att vara självständig. För om det var något vi lärde oss på "JB" var att vara självständiga. Det mesta av utbildningen skedde på egna idéer och byggde främst på problemlösning. Detta visade sig vara ett vinnande koncept då arbetssättet påminde mycket om tiden på LTU.
Nåväl, nog med nostalgitjafs. På fredag är det alltså dags. I alla fall för Piteås studenter. Vad jag förstår så tog Hässleholmsungdomarna sin student redan i fredags, i och med att min kusin Marica gjorde det. Det är märkligt så fort allt egentligen går. Jag minns fortfarande tiden då vi var små och oskyldiga. Nu är även hon en del av den vuxna societeten - jag hälsar henne välkommen med öppna armar.
De kommande dagarna så kommer Piteå vändas upp och ned. Så är det varje år. För om det något norrbottniska ungdomar kan göra, så är det att fira. Piteå är en festens stad, en glädjens sommarstad. Med dessa ord vill jag önska alla blivande studenter och alla som redan tagit den: ett stort grattis och lycka till i framtiden!
Veckans plus:
Jag hittade Vanillia Coke i Luleå. Den har varit sjukt saknad.
Veckans minus:
Luleå ligger så långt bort