Smärtsam separation

Det är lätt att samla på sig mycket saker - en del kommer till användning, medan andra får trängas på hyllor långt inne i skåp och garderober bara för att man inte har hjärta att kasta det. Ett av mina vanligaste argument för att behålla "skrot" är det sedvanliga, ja, ni lär ha hört den innan, den är inte ny på något sätt: "Man vet aldrig om man kan behöva det någon gång".

Jag är en person som gärna sparar på allt möjligt. En del saker har jag inte hjärta att kasta då de har nostalgiskt värde för mig. Men så kommer den dagen som alla prylsamlare fasar för: dagen då man ska flytta och asa skiten med sig...

Jag har under den senaste veckan levt i ett kaos: både boendemässigt och mentalt. Mitt kontrakt på lägenheten upphör på tisdag och innan dess ska jag vara utflyttad. Min problematik ligger i att min familj bor på andra sidan Sverige: att be dem komma upp och hjälpa mig med flytten känns väldigt krångligt och jobbigt. Flyttbil är alltså uteslutet.
Vad ska man då göra med en garderob fylld av prylar, en bokhylla fullsmockad med film, spel, CD-skivor och gammal kurslitteratur, samt en byrå full med papper och skit som man aldrig använder?

Den enklaste lösningen är självfallen: Sälja och kasta.  För en prylberoende kille som mig är det likvärdigt med att skära av mina kroppslemmar. Mina saker är en del av mig: mina filmer symboliserar mitt perversa intresse för rörlig bild, mina spel representerar den grafikkåte barnungen som aldrig vill växa upp samt mina böcker konstaterar mitt eget strävande efter litterärt erkännande. Mitt skrot är den jag är.

Det som tidigare var högar med grejer är nu - efter 8 dagars intensivt rensande och många liter tårar - decimerat till två ynka lådor. Det har inte varit lätt och nu återstår det bara att skicka hem härligheten. I Vittsjö väntar ännu ett berg som ska förminskas. Förhoppningsvis blir inte den stympningen lika smärtsam.

Veckans plus:
Jag lovade ju fler filmtips och det löftet ska jag hålla. Transformers: Revenge of the fallen går just nu på bio. Robotfilm i äkta Michael Bay-anda: explosioner, skrikande amerikaner och överepisk musik. Se, se, se!

Veckans minus:
Jag tycker krönikan säger ganska mycket om vad som får stå i skamvrån denna vecka...
Top