Ute blåser vinden kallt. Människor står tätt intill varandra och huttrar. De är alla där av en anledning. Alla väntar de på spårvagnen som, inom några minuter, ska rulla in på stationen. Bilden är obehagligt lik den man kan skåda på Hässleholms Centralstation. Samma situation, samma typ av människor, olika slags fordon.

Ute blåser vinden kallt. Människor står tätt intill varandra och huttrar. De är alla där av en anledning. Alla väntar de på spårvagnen som, inom några minuter, ska rulla in på stationen. Bilden är obehagligt lik den man kan skåda på Hässleholms Centralstation. Samma situation, samma typ av människor, olika slags fordon.

Vad jag vill komma fram till är att vintern åter igen är här. Och den är inte nådigare i Göteborg. Tvärtom. De iskalla vindarna som sveper över staden, i kombination med "den kyligaste vintern på 1000 år", kan även få den starkaste, mest uthållige, att krevera.

Ni som tidigare läst mina veckokrönikor här på Portalen, vet mycket väl vad jag stått ut med om vintrarna de senaste fyra åren. Piteå må ha haft 25 minusgrader vissa dagar, mitt hår må ha blivit kritvitt av frost på väg mot skolan, mina ben må ha domnat bort på väg hem. Men inget slår en blåsig vinterdag i Göteborg. Jag är sannerligen en skåning på fel breddgrader.