Julhelgens väder har varit, utan att någon egentligen sagt emot, extremt tuff, både köldmässigt och i mängden snö. SJ har haft problem att få fram sina tåg i tid, större landsvägar har stängts av. Allt detta har växt fram under bara ett par dagar. Folk är förbannade, frustrerade, irriterade och visst, jag förstår dem.

Vintern i Sverige kommer alltid som en överraskning. Samma visa varje år. Paniken över snön, SJs oförmåga att kunna leverera det kunderna önskar: en smärtfri resa hem. Folk ringer ner bolagets kundservice så det står det härliga till, vrålar och sprider verbal misshandel. Det har gått så pass långt att många på SJ valt att sjukskriva sig under julhelgen. Just på grund av att de inte orkar. Det håller inte i längden.

Vanligtvis brukar jag sälla mig till denna stora arga skara. Jag brukar klaga högt och brett om hur stor inkompetensen verkar vara hos dem som är anställda hos Statens Järnvägar. I år håller jag tyst. Jag kniper mun och lider. Lider med de stackarna som tvingas få skit för något de inte kan rå för.

Dels har jag, genom mitt nya jobb, vuxit som människa och då jag jobbar med kundservice, också fått ökad förståelse för hur lite man, som killen/tjejen som svarar i telefon, kan göra när en förbannad kund ringer in. Det finns en del man kan göra, ja. Men ibland räcker inte armen till. Snön är en pinne i hjulet. Extrem kyla likaså.

Jag hade tur. Jag var endast en timme försenad hem med tåget från Göteborg. Jag har en vän, som när detta författas, precis kommit iväg med sitt tåg. Det var fyra timmar sent. Trots dessa, tillsynes dryga förseningar, så vet jag att SJ gör vad de kan för att fixa resorna. De har inte den lättaste uppgiften. Motståndaren är Moder Natur. Och mot naturen är vi alla små.

God Jul!