Konsten att säga mycket men ändå ingenting
Jag och en tjej i min klass håller på att skriva vårt examensarbete. C-uppsatsen (som det så fint heter) är slutprodukten av tre års hårda studier. Vi skriver en uppsats som handlar om Piteå-Tidningens barnsatsning och dess maskot "Pelle Tott".
När man skriver en c-uppsats vid valfritt universitet utgår man alltid ifrån en frågeställning. Frågeställning är ett "problem" som ska lösas. Lösningen får man fram genom att plåga sig igenom litteratur, teorier, analyser - både kvalitativa och kvantitativa - för att sedan skriva ned härligheten på ett antal papperssidor. Antalet sidor varierar beroende på vad man valt för ämne men det vanligaste ligger runt 25 sidor.
Eftersom jag och min uppsatskompis, valt att analysera barnsidor och Pelle Tott så kändes följande frågeställning rätt naturlig:
"Vem är Pelle Tott och varför finns han?"
Inom den akademiska världen får ingenting vara enkelt och lättläst. Istället för att vara konkret och rakt på sak så ska forskningsmaterialet vävas in i en massa ludd bestående av knepiga vokabler - gärna i överflöd - och stundtals obegripliga meningsuppbyggnader. Efter att vår handledare fått lägga vantarna på vår frågeställning så såg den helt plötsligt ut så här:
" Hur konstrueras den fiktiva karaktären Pelle Tott och vad fyller han för funktion på barnsidorna?"
Samma mening och samma innebörd fast invävd i "fina" ord.
Nu är det väl inget fel på att kunna behärska ett bredare språk - tvärtom. Se på vår vän Gösta Kållberg här på portalen. Han är ett fint exempel på en person som hanterar "ordskit" på ett relevant sätt.
Nej, det är det onödiga som jag hänger upp mig på. Denna eviga strävan efter att få något att låta bättre än vad det egentligen är: målet att putsa upp det där fallfärdiga huset på utsidan för att ändå behålla den malätna insidan. Ser fint ut men är i grunden samma ruckel.
Allt detta krystat (haha!) malande har gjort att jag och rapportkompisen inlett en operation som går ut på att vi ska integreras med ordbajset.
Här är ett typexempel på ett sms jag fick av henne häromdagen:
"Utarmad överambitiös c-uppsatsstudent ansöker härmed om en dags vila från morgondagens hjärnkontor. Omvärldskraven ansamlas i grupperingar via teleportabilitetens texter och undertecknad meddelar därför sin verbale vapendragare om tillstymmelse till överladdning är nära förestående. Beviljas anståndet? Alternativ uppsamlingsplats samma lokal dock efter matintaget? "
Konsten att ordbajsa har dock räddat mitt studentskinn ett antal gånger. När fakta man samla ihop ändå inte räcker fram till sidantalets minimum och det är alldeles för lite tid kvar till deadline. Det är då man tar ifrån tårna, och pressar ur sig ett par ord extra. Det gäller bara att ha det hela under kontroll.
Veckans plus:
Varje dag är en dag närmare en kandidatexamen.
Veckans minus:
Litteratur som till stor del består av verbalt överflöd.