En film för några år sedan hade en fantastisk underrubrik: ”Resan till den underbaraste platsen i universum: Hem.” För mig är det hem jag då och då reser till i Vittsjö och nu nås jag av nyheten att Vittsjö bibliotek ska läggas ner.

Jag blir på sätt och vis förvånad över att jag reagerar så starkt på den saken. Jag har nyligen gett ut en bok som handlar om att vi inte i den här krisen ska göra om de misstag vi gjorde i den förra krisen. Jag har rest runt i landet till en massa ställen där den offentliga servicen drabbas på olika sätt av krisen, där bibliotek, sjukhus, skolor och andra institutioner får minskade eller helt borttagna resurser.

Men varje politisk fråga har två sidor. Där finns en siffersida och där finns en verklighetssida. Och verkligheten för mig är Vittsjö. Det är mitt bibliotek som läggs ner nu. Någon gång när jag precis lärt mig läsa rekommenderade en bibliotekarie där boken ”När Hitler stal den skära kaninen”. Det var en bok om andra världskriget och dess fasor, men också om att det fanns människor i andra änden av de politiska besluten, i krigets själva verklighet och om vad kriget gjorde med dem. Det var en bok om rätt och fel och om att makthavares skrivbord ibland blir så blanka att de inte längre reflekterar verkligheten.

Jag är övertygad om att den bibliotekarien förändrade mitt liv. Snart var jag en så flitig besökare på biblioteket att jag kunde mitt kortnummer utantill. Jag kan det fortfarande, trots att datasystemen förändrats flera gånger sedan dess. 

Därför reagerar jag med ren ilska när jag hör om nedläggningen. Det blir ett beslut som jag vet innebär att barnen som växer upp i Vittsjö inte får de chanser jag har fått.

Och när jag besinnat mig uppstår en fråga: vad kostar det då? Det är ju där kommunens ekonomer så ofta går bet. Det är lätt att se vad man sparar på att lägga ner en verksamhet, men svårare att se vad det kommer att kosta. Sämre kommunal service innebär mindre inflyttning, färre boende och lägre skatteuttag. Färre mötesplatser innebär lätt gängbildning, ungdomsproblem och vandalisering. Sådana saker har också en prislapp. 

Det här händer över hela Sverige, och det händer i Hässleholm med omnejd. I ett läge där den samhällsekonomiska kostnaden för att sparka personal är nästan lika hög som att behålla dem så väljer vi ändå att sparka dem, av det märkliga bokföringstekniska skälet att kostnaderna hamnar på olika konton.

Vi borde faktiskt säga ifrån nu. Det finns inget som säger att det är bättre ekonomi att lägga ner viktiga verksamheter än att behålla dem. Ingen vet hur många ungar de hotade fritidsgårdarna i Finja eller Lönsboda räddat. Ingen vet vad konsekvenserna blir om man lägger ner skolor i Hästveda, Farstorp, Ballingslöv, Mala och Matteröd som föreslagits. Det enda vi vet är att det som är en besparing idag kan vara en kostnad i morgon. 

En enda person som marginaliseras, som satts på undantag, som inte blivit sedd i skolan och som inte haft en fritidsgård att gå till, beräknas kosta samhället 12 och en halv miljon. Det motsvarar kommunala bidrag till ungdomsgården i Finja i uppemot 45 år.

Gustav Fridolin

2006 kom Fridolins bok ”Från Vittsjö till världen”, i år kom ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation.”