Ibland är politiken märklig. 2004 satt jag i ett trångt rum på Miljöpartiets riksdagskansli och upplevde det som om tyngden av hela Västsverige vilade på mina axlar. Det var möte med partiets förhandlingsgrupp och General Motors hade påbörjat ett death race mellan sina industrier i Trollhättan och Rüssehlsheim. En god vän som jobbade vid svetsen på Saabfabriken ringde mig kvällen innan mötet och överträffat varenda billobbyist med ett argument som verkade helt oemotsägligt: "Nu hänger min framtid på er."

I min bok från riksdagstiden Från Vittsjö till världen sammanfattade jag det rödgröna regeringssamarbetets Trollhättepaket:

"Tillsammans gav våra partier storkapitalet i General Motors en satsning på bilindustrin i Västsverige med vägar, järnvägar och forskning för sammanlagt två miljarder skattekronor, utan någon djuplodande miljökonsekvensanalys eller tanke på om bilindustri just är framtidens melodi. Vi var tvungna att vara med i kampen om bilindustrins framtid, på sikt var man rädd att hela Trollhättefabriken stod på spel.

Så är vi då där igen. Det har inte gått mer än fyra år men kraven haglar på svenska politiker att ge nya miljarder till GM. Instinktivt borde jag känna avsmak. Jag borde vilja att svenska politiker vågar göra det vi inte vågade, och ge GM fingret. Men min vän jobbar fortfarande kvar på fabriken.

Människor är inte maskiner som man kan ställa i ett lager i några månader för att sedan ta fram och köra igång. Människor fungerar inte som varor på en marknad. Arbetslösheten går inte att betrakta som siffror på ett papper utan som människor som måste få en chans. Varje människa som ställs på backen utanför Saabfabriken är en förlust, för den enskilde och för samhället. Kanske till och med en större förlust än pengarna vi gödslar bilindustrin med.

Så bör staten lägga ut nya pengar på att rädda jobben i Trollhättan än en gång? Absolut. Bör man göra det lika kravlöst och undfallande som 2004? Absolut inte.

För medan problemen i Trollhättan ter sig konstanta så gör världen inte det. 2004 betedde sig staterna Sverige och Tyskland som friare och uppvaktade GM med löften och dyra presenter. 2008 står GM på randen till konkurs, och inga stater går längre på friarstråt mot det globala kapitalet. Istället tigger de multinationella företagen om pengar från de offentliga budgeterna. I Financial Times talas om hur finanskrisen tvingat fram en "intellektuell tsunami": "I 30 år har Keynes rykte försmäktat. Och så plötsligt har det återupprättats på 30 dagar", sammanfattar finansmannen Peter Clarke.

Bakom finanskrisen lurar en än större katastrof. Den brittiska Sternrapporten har konstaterat att varje krona som satsas på att undvika katastrofen idag, är väl investerade i jämförelse med vad den globala uppvärmningen kan antas komma att kosta.

Finanskrisen kräver av Sverige, som andra länder, att satsa stora offentliga resurser på att stimulera ekonomin. Klimatkrisen kräver gigantiska investeringar för att bygga om samhället till mer hållbara system.

Ändå har vi nu den diskussion vi borde haft 2004. Oppositionen beskyller regeringen för att inget göra. Regeringen beskyller oppositionen för att vilja kasta skattepengar i sjön. Men fakta är att såväl regeringen som de rödgröna kan tänka sig att riska ett antal miljarder för att säkra Västsveriges framtid. Fakta är att det i Trollhättan finns teknisk kompetens, som borde betraktas som ovärderlig av var och en som vill bygga om Sverige och världen. Så varför ser man inte att det är en annan värld nu än 2004? Varför använder man inte tillfället som bjuds att ta täten i den omställning som måste till? Sverige skulle kunna sitta ner med GM, EIB och de andra intressenterna, lägga upp miljarderna på borden och kräva att det inom ett par år rullar helt koldioxidneutrala bilar ut på bandet för att ersätta alla de blåljusjeepar och bränsletörstiga tjänstebilar som idag utgör det offentliga Sveriges bilpark. Efter den intellektuella tsunamin är det bara fantasin som sätter gränserna för investeringarna.

Gustav Fridolin
Journalist och folkhögskollärare
Budgetförhandlare (mp) 2003-2006